ta parti. Ått, liksom Sv. Tidn., tala om att Konungen ej tillhör något parti, ar således en orimlighet. Delande Å. B:s åsigter, att en anmarkning emot en viss regeringshandling galler hufvudsakligen den ansvarige ministern, kunna dock ej godkänna åsigten, att Konungen skall alltid stå gömd bakom ministäårens rygg. För hela det politiska system, som följes af regeringen och hvaraf den är ett uttryck, är han, och endast han, som kallat sådane personer till regeringen, ansvarig. Ty de hafva gemenligen förut prononcerat sin öfvertygelse och måste så mycket mer handla konseqvent med densamma, som de just derföre blifvit kallade till sina ämbeten. Vi kunna således ej frångå vår en gång yttrade mening, att Konungen på de sednare åren förändrat åsigter i de politiska frågorna, i det han anslutit sig till det konservativa partiet, hvars organer derförut både enskilt och offentligen ofta framhöllo och anfsöllol hans anhänglighet till de liberala. Och denna hans förändrade ställning har ej knnnat annat än i hög grad nedstämma de förhoppningar man hyst, att genom hans makt och inflytande få se våra samhällsförhållanden utvecklade i en tidsenlig, för landets välfärd så helsosam rigtning. Felslagna förhoppningar väcka lätt missnöje och detta missnöje drabbar den person, på hvilken man hoppats; icke dem, af hvilka man ingenting godt väntat. Det är ganska naturligt att om en sådan sinnesstämning fått utbilda sig i vidd och skärpa, så hade den person, som deraf drabbats, genom tingens nödvändighet blifvit drifven ännu längre åt det håll, hvarifrån han smickrades med bifall och trösteord. Det kunde måhända nu bli fråga, icke blott om att ej gå fram, utan att gå tillbaka. Till denna punkt hade ock, enligt vår öfvertygelse, sakerna nalkats, då de sorger, som träffade konungafamiljen och den sjukdom, som förde konungen till grafvens brädd, ögonblickligen ändrade allt och upplöste allt gammalt knot i ett enigt och lisligt deltagande. Det fanns ingen åtskillnad emellan politiska opinioner i detta fall. Till och med en och annan erkänd republikan tvekade ej, att offentligen frambära sin gärd af samma känsla, som lifvade honom, liksom alla. Detta ögonblick syntes oss gynnande, att utkasta en tanke, som vi länge inom oss hyst, en fråga: om ej en försoning vore möjlig emellan kämparne och anhängarne af de olika politiska äsigterna. Resultatet har ock visat, att vi häruti ej alldeles misstagit oss, alldenstund våra ord funnit genklang hos ganska många, hvilka helt säkert kort tid förut ej skulle velat veta något derom. Att de skulle gillas af Aftonbladet, bade vi aldrig påräknat: men detta betyder, enligt vår tanke, mycket litet i fråga om sakens rigtighet. Emellertid skola vi söka besvara A.B:s hufvudinvänning, att ett sådant stillande medel ej varit behösligt, då striden mellan de rysligt kämpande partierna var inskränkt till striden mellan Sv. Tidningen och A.B.