Cötheborg. Sedan Svenska Tidnidningen, efter lång tids tystnad, på ett vänligt sätt och med, öfverhufvud taget, bifall, upptagit ett af oss för längesedan utfördt räsonnemang, i afseende å införandet af ett annat stridssätt emellan organerna för olika politiska åsigter och i allmänhet ett försonligare sinnelag emellan de i dessa frågor olika tänkande, än hvad förr ägt rum, har äfven Aftonbtadet tagit till orda i saken, med en förklaring, hållen i en gäckande ton, och på ett par ställen företeende det i sednare tider så sällsynt blefna fenomenet af någon qvickhet: — att våra ord härutinnan voro olämpliga, obehöfliga och på allt sätt och vis malplacerade. Grunderna för detta A. B:s ogillande omdöme äro hufvudsakligen : att det ej finnes några partier i vårt land, som strida med en sådan siendtlighet, att dylika stillande medel, som H. Tidn. kommit fram med, varit af nöden; att konungens person ej har något att göra med dessa strider, hvilka endast gälla hans konservativa minister, och att således användandet af hans sjukdom såsom uppslagsända för sådane yttranden varit mycket dumt; samt att alltså det stora förslaget skulle komma att stanna vid en ömsesidig aktningsförklaring mellan de respektive tidningsredaktionerna. Det är med nöje vi sett att A.B. värdigats ingå i någon diskussion om detta ämne, emedan det ger oss anledning att återkomma dertill och att närmare utveckla våra tankar derom; något som varit ess så mycket kärare, som vi anse frågan vara utaf en ej obetydlig vigt. Det lärer väl ej vara af A.B., som nu vill så noga skilja emellan Konungen och hans minister, alldeles bortglömdt, hurusom det var en tid, då många och lifliga förhoppningar väcktes om fäderneslandets framtid, till följd af de föreställningar man hyste om Konungens politiska tänkesätt, om hans sympathier för friare samhällsförhållanden och för förbättringar i en mängd af våra föråldrade institutioner, företrädesvis representationen. Var det ej Konungens person, som ingaf dessa förhoppningar? Skulle han då anses betyda så mycket, och nu deremot hafva intet med den politiska rörelsen att skaffa? Förhållandet är dock, alldenstund vi ej kunnat åvägabringa något parlamentariskt regeringssätt, att det är Konungen, Som bestammer regeringens politiska system, gehom tillsättning af ministeren, med föga eller intet afseende på representationen, hvarom den sista riksdagen tillräckligt vittnar. Då han en gång tillsatte denna minister af personer med frisinnade tänkesätt, så måste detta väl hafva betydt, att han åtminstone i viss mån, anslutit sig till de å sigter, som bekändes af det liberala partiet; di han sedermera tillsatt en minister af flera blant cheferna för det konservativa partiet, så mått väl detta ock betyda, att han anslutit sig till det