Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1853, sida 1

var inne att komma sin vän till hjelp, uppsteg derföre med förklaring, att man väntade dem i deras hem och bockade sig till afsked. — Jag hoppas vi få se er ännu en gång; bad den godlynta fröken K. Min bror skulle säkert önska råka er och få höra något närmare om sina vänner. Jag ber om edra namn och eder adress. Backlund lemnade sitt kort och Falk sade sitt namn. Båda bockade sig och afträdde. Knappt voro de utkomna i trappan förrän en äldre man, med ett band i knapphålet, mötte dem. För tusan! Låtom oss skynda, utropade Backlund. Det var hr Kardborr sjelf och ingen annan, det ger jag mig hin på. De ilade ut på gatan. — Vet du, jag tror vi ha nog af det här äfventyret; sade Falk, då de arm i arm fortsatte sin väg. Denna gång ha vi kommit temligen helskinnade undan. En annan gång kan det bli värre. — O du sege, ovärdige riddare! utropade B. Just nu känner jag mig mera än nånsin uppsporrad att fullfölja mina efterforskningar. Huru mycket större skall icke hennes tacksamhet bli, då hon erfar hvilka faror Jag mött, hvilka hinder jag ofvervunnit för hennes skull!