Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1853, sida 3

— — — missarien fatt uppdrag att underrätta juveleraren 01 denna flyttning. Gensdarmen, som märkt att juveleraren var i någo slags ordvexling med löjtnanten, frågade den förre af sides om orsaken dertill, men löjtnanten tog honor till skiljedomare, såsom väl bekant med hvad tjensten skötande vill säga. Gensdarmen ansåg dock mot för modan de enskilda förhållanden, i hvilka löjtnanten m befann Sig, stå framför tjensten och påstod, att Jöjt nanten måste stanna qvar tills possessionaten äter komme. Såsom en äkta gensdarm vädrade han också någo misstänkt i hela historien och frågade juveleraren: — Har ni fått några handpenningar på juvelerna? — Ja, svarade juveleraren, fyra 100 rdrs sedlar. — Var god och visa mig dem. Sedan gensdarmen med kännaremin betraktat sed larna, antog äfven hans drag ett hotande utseende. Be slutsamt framträdde han till löjtnanten och sade: — Herr löjtnant, antingen är er vän, possessionaten, eller ni en vinglare! Löjtnantens ansigte blossade af vrede, men gensdarmen förklarade sedlarna för falska och bad löjtnanten följa sig till polisen. Denne vägrade, men efter hotelse att reqvirera vakt, mäste han foga sig i sitt öde. Juveleraren lät hemta en droska, gensdarmen sköt corpus delicti in uti åkdonet, stack de salska sedlarne i sin sicka och steg sjelf in i droskan. Från den stunden har juveleraren icke hört ett ord om saken. Possessionaten, löjtnanten och gensdarmen voro — falska, endast juvelerna och sedlarna voro äkta, hvarför också gensdarmen visligen tog dem med sig. Ett eget polismål För kort tid sedan inkom till poliskammaren i Christiania en skrift af följande innehåll: Från undertecknad har nyligen blifvit borttagen en katt af ovanlig storlek och färg. Då emellertid gårdsdrängen hos min granne också nyligen, på hushållerskans begäran eller befallning, slagtat en sådan katt, hvilken genom vittnen och andra bevis sannolikt tillräckligt kan styrkas vara densamma, som bortkommit från mig, så får jag ödmjukast anhålla att berörda hushållerska — som sändt skinnet till en bundtmakare att beredas, förmodligen till en muff — och gårdsdräng mätte blifna dragna till ansvar och vederbörligen straffade, för ett så skändligt dåd. Slutligen tilllåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att liksom han var en högst ovanlig katt både i lekamligt och andligt hänseende och säledes säkerligen i goda egenskaper öfverträffade alla stadens kattor, så var han mitt och min hustrus käraste föremål, för hvilket vi hellre velat förlora hvilken annan sak i huset som hellst, och gerna skulle vi hafva skänkt den der hushållerskan 10 mussar, om hon spart oss dess lif. Min hustru är ordentligt sjuk af sorg och saknad. Undersökningen ledde icke till något förmånligt resultat för käranden, då katten var van att stryka omkring i alla gårdar, och man följaktligen med mycken sannolikhet kunde anse den vara utan ägare. Händelsen lärer emellertid, att den, som har sin katt kär, bör passa väl på den, isynnerhet om den har ett vackert skinn. Spegeln. Uppfinningen af spegeln bildar en hufvudepok i vår civilisations historia. Den gaf oss det enda möjliga medlet att i en spegelbild se vårt eget jag som visar sig med fullkomlig sanning, utan smicker. Fordom, då man endast kunde se sig sjelf uti lugnt vatten eller i polerade metallstycken, såg man sig högst sällan, och alltid mycket otydligt, så att man omöjligen kunde blifva varse ögats blick och munnens uttryck. Nu för tiden ser man sig dagligen precist som man är. Men just denna omständighet är orsaken till så mycken obelåtenhet. Emedan man nämnligen i denna ofullkomliga verld längre är gammal än ung, och oftare ful än vacker, så betraktar man sig vanligen oftast med missnöje. Häraf fanns i forntiden intet spår. Innan spegeln upptäcktes kunde man i afseende på sin egen person lefva i det ljufvaste sjelfbedrägeri. Ibland all den lyx, som herrskade hos Romarne, fanns på den tiden endast speglar af poleradt guld och silfver. De voro vanligen infattade med dyrbara stenar, och slafvar måste hälla dem framför sina herrskare vid deras toalett. Sådana polerade metallstycken uppstäldes äfven vid måältiderna, bå det att gästerna, så väl som möjligt, skulle så se sin bild. Under medeltiden förblef denna Iyrartikel i samma tillstånd, som hos Romarne. Den var sällsynt tillochmed i förnäma hus och fanns aldrig i klostren. Många millioner menniskor hafva slutat sitt lif utan att någonsin hafva med noggrannhet få betrakta sig sjelfva. En riddares dame, som plötsligt fått se sig i en fullkomlig spegel, skulle säkerligen hafva komplimenterat sig sjelf såsom en aldeles fremmande person. Man kunde således då göra sig de mest smickrande föreställningar om sitt ansigte; hvarje dame kunde utan fåfänga jämnföra sig med de vackraste af sitt kön. Alderdomen kunde betäcka pannan med rynkor — man tog ingen notis derom, man grämde sig icke derför, man råkade icke i förtviflan, ty man visste ingenting derom. Men så snart Venetianarne upptäckt spegeln, försvann detta ljufva sjelfbedrägeri. Denna glatta, klara kristallyta tycktes hafva något onaturligt, dämoniskt hos sig. Med utomordentlig hastighet spridde sig den nya uppfinningen i Frankrike, under den praktälskande Catharinas af Medici regering. Speglarna voro då för tiden så dyrbara, att man äfven af den ädlaste metall gjorde breda ramar till dem, för att bespara sjelfva spegelmaterialet. Skugarädala. En pappersfabrikant och pappershandlande i London, vid namn Leschallas, som, utom vidsträckta lönande affärer, ägde en behållen förmögenhet af 130,000 sterl., har, af fruktan för att komma att dö i fattighuset, förkortat sina dagar genom sjelfmord. a — Handelsunderrättelser. GÖTHEBORG. omsattningen i vexlar ut