Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1853, sida 2

de höga trymåerna, förr än ett fruntimmer, som såg ut att vara omkring 18 a 20 år, inträdde, fördt af en äldre man. Det var ett vackert, ehuru blekt ansigte, omgifvet af mörka lockar, med ett sjukligt, nästan lidande uttryck. Gestalten var lång, men böjd, och gick endast med svårighet öfver golfvet. Ester en kort helsning i förbigående satte hon sig i en soffa och bad vänligt de båda svenskarne taga plats. — Det är inte hon! hviskade Backlund afsides till Falk. — Är det mig herrarne söka? frågade damen. Har ni kanske någon helsning till mig? — Min fröken! stammade Backlund, alltmer dekontenanserad af det allvar, som låg i den unga damens hela väsen. Vi hafva helsningar till fröken — fröken — Ka-Kardborr! — Jag gissade det också, återtog den tilltalade med ett melankoliskt småleende; ty jag visste mig ej äga några bekantskaper i Sverge. Gå Mauritz, fortsatte hon vänd till mannen, som stod tyst vid hennes sida, och bed fröken Kardborr komma hit! — Vi äro förlorade! hviskade Falk. Bekänn kort i tid, eljest går det aldrig väl! (Forts.)