—————— ———— röda strecket i storseglen, slögo som måsar öfver vågorna. vi nalkades Kristianiafjordens mynning. En slup, med svajande norrska och svenska flaggor, lade till och äntrade Berzelii skeppsbord. Antringen var dock ej svår, ty broderliga händer hjelpte de vackra, raska norrske fribytarne upp. De fingo oss alla såsom fritt byte, utan svärdshugg. Snart uppstego på båda sidor om oss Kristianiafjordens höga, furuklädda berg; de sammandrogo sig allt tätare omkring oss och tycktes vilja trycka oss i sin kraftiga samn. — I kännen det öfriga. J veten huru vii dag blifvit emottagna vid edra stränder, vid eder hufvudstads hamn; huru vi vandrat upp genom edra gator, under välkomsthelsningar och blomsterregn, och huru vi slutligen i edra älskvärda familjer funnit öfverallt gästvänliga hem, hjertliga helsningar och dyrbara vänner. J veten all detta och J bören ock veta, att den rörelse yi derunder erfarit ej kan vara blott ögonblickets flygtiga intryck, utan att minnet deraf skal blifva outplånligt för hvar och en af de lyck lige deltagarne i vår färd. — (Forts.) AÄAAAAgäR HAHA —