i Lund icke blott fester och välsägnad: vi funno hvad bättre var: en vänlighet, som hvar och en kände på sig att den kom ifrån hjertat. Det har funnits, jag tvekar ej att säga eder det, en viss rivalitet mellan de båda svenska universiteterna, som någon gång torde hafva verkat köld, att ej säga afvoghet, emellan deras medlemmar. Jag hade fruktat att finna någon slagt af en sådan anda, men märkte med stor glädje, att denna fruktan varit grundlös. Vi emottogos såsom verkliga bröder och vänner. Lunds studenter funno, såsom jag hoppas, också å sin sida, att de misstagit sig, då de ansett att vi sett dem öfver axeln. Men Upsala studentkorps har dock verkligen begått en glömska i det fall, att de ej erinrat sig hurusom det är Lund, som gifvit uppslaget till den vänliga föreningen med Danmark, ja till hela den rörelse af skandinavisk sammanknytning, som på dessa sista år blifvit så lislig. Vi hafva omedvetet bibehållet våra urgamla uppsveaanspråk, att ensamma representera Sverge. Hade detta förbiseende något förtretat Lunds ungdom, hvarpå jag ej undrar, så visade alla tecken, att grollet nu var borta och att handslagen gåfvos och glasen trycktes på ärlig nordmannased, till fostbrödralag i nöd och lust. — Studentfesten i Lund räckte långt in på natten och fortsattes, efter några få tim