ment behöfver en resonansbotten, för att ljuda klart, så behöfver äfven känslan, den må yttra sig i ord eller ton, sinnen, hos hvilka den sinner genklang. bet ar hos eder, mina damer, den sinner en sädan. Eller misstager jag mig häri? Fru B. smålog och svarade: det beror på hurudan känslan är. Gud bevare oss om vi skulle vara echo åt herrarnes alla känslor. — Tante misstyder med flit hr Falks ord, inföll fröken Julia med en ifver, som höjde en rodnad på hennes kinder och half tår i hennes öga. Hr F. menar, att mången känsla, som de fleste män ej fatta, hvilken de måhända kalla sentimentalitet, fantasteri o. s. v. uppfattas djupt af oss fruntimmer, kanske derfsöre — — Julia stannade. — Nå säg ut! manade fru B. skrattande. — Derföre — återtog Julia med i hast tillkämpadt mod — att sådane känslor äro hemmastadda hos oss sjelfva. — Var det icke så ni menade, hr kandidat? — Ni har fullkomligt förstått mig, min dyra fröken Julia! yttrade Falk varmt. Jag tackar er derför. Måtte ni alltid göra det! — De sista orden sades ganska sakta, under det F:s hufvud temligen nära nalkades hans sköna grannes. — Men återvändom till vår resa. Vi funno