rerna på ett skuggspel, och landade ändteligen följande förmiddag vid (äottland, Östersjöns öga. Den gamla hansestaden Wisby var ej märkligare, ej skönare i sin lyckas och makts stoltaste dagar än den nu är i sina ruiner. Ruinerna al Herkulaneum och Pompeji äro märkvärdiga derföre att de, uppgräfda utur sina under tusende år orörda grafvar, på en gång återgisvit oss de gamla klassiska tiderna: men den sublima storheten hos ruinerna efter de gamla göthiska templen i Wisby hafva de icke. Ni borde se Nikolaikyrkans ruin! Ni borde sett henne denna aston, då solen lyste in genom fönstrens spetsbågar öfver den gröna gråsmatta, som betacker kyrkans gols. Mellan pelarnes skuggor srambryta klara ljusströmmar, öfver hvilka då och då ett moln sväfvar. Ofvan, utöfver den brustna hvalfbågen, gungar en björk sin krona och sommarens svalor flyga hvinande genom hvalfven. Helt säkert äro Gottlands ruiner de märkvärdigaste hela norra och mellersta Europa, Rhens berygtade borgruiner icke undantagna. — Man kan lätt föreställa sig hvilket lifligt intryck dessa skådespel måste göra på de flesta af oss, för de hvilka de voro en stor öfverraskning; i hade aldrig tänkt oss något sådant. — Oförgätlig är derföre åtminstone för mig denna