Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1853, sida 1

— U —————7j7——7——— den, om icke hans kamrat, Malkolm Falk, Wermlänning till nation och juridikosilare till yrket, fattat buteljen och förebrått sin kamrat, att han lät fröken Julias arm så länge digna under bördan. — Det är ej mitt fel, det är frökens eget. — Mitt? Huru så? — De två orden uttalades utaf en röst af denna rena, metalliska klang, som är farligare än allt annat för en 20 årigt ynglingahjerta. — Derföre att ni har så grufligt vackra händer. — De påminna mig också om min barndom. — Backlund frampressade åter en tung suck. Fröken Julia rodnade lätt och skrattade. Fru B. yttrade litet ironiskt: — Det är roligt, att ni återfunnit så många barndomsminnen här, bäste hr B.; men för att de ej skola uppröra er alltför mycket, vill jag bedja er besvara min fråga, huru ni funnit er resa? — Iåt Falk lemna er detta svar, bad Backlund. Han ser allting mera poetiskt än jag och uttrycker sig med mycket mera känsla. Han är nemligen en af dessa afundsvärde dödlige, som se solen och månen lysa öfverallt och hela året igenom, äfven då vi vanliga menniskor kläda oss i paraply och regnkappa — ifall vi hafva några sådane plagg. i