biföll hennes sista begäran och snart öppnades än engång min broders graf för hans och min dyra moder. Lina kunde nu ej längre fortsätta, ty tårarne qväfde hennes röst. Och du? frågade jag slutligen. Hu! tala ej med mig derom! En fru, hos hvilken min mor ibland uträttade hjelpsysslor, tog mig i sin tjenst. Ni vet resten. — — — Följande dagen hade jag inackorderat Lina i ett tarfligt handtverkshus. Porträttet hade jag nödgats gifva henne, och jag behöfde det ej mer, ty jag hade funnit idealet, hvarefter min inbillning letat, hvarefter mitt hjerta längtat. Madonnans bild hänger öfver min säng, men originalet sitter vid min sida, under det jag upptecknar dessa rader, i afsigt att, om ej annat, möjligen åt mina barn kunna bevara det vigtigaste bladet ur deras föräldrars lefnad. Lina blef min maka och deras moder. — — Slut.