Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

hvad jag har på mig. Om det finnes en gnista af mensklighet i ert bröst, så gå ej ifrån mig, utan att taga mig med er. Jag ser på er, att ni ej skall bedraga mig. Arma barn! svarade jag. Det syns att du ännu ej vunnit mycken erfarenhet af verlden, då du kan så handlöst öfverlemna dig åt en person, som du aldrig förr sett: Men denna gång skall du ej ha bedragit dig. Planen var snart uppgjord. Jag bultade på den stängda dörren; den öppnades och jag var åter ansigte mot ansigte med den der hyggliga frun. Nå, frågade hon, hviskande, har ni fått bugt på henne. Jag svarade i samma ton: Hon följer med mig hem i afton. En grön sedel, som med detsamma flyttades i käringens hand ur min, frambragte ett smilande leende och en ödmjuk bugning. Det var väl, Lina, att du blifvit förståndig engång! voro de sista ord, som ljödo i mina öron från det otäcka nästets gemena herrskarinna. Till trots af Linas motstånd tog jag hennes arm. Gatorna voro nu temligen dunkla, och jag hade i alla fall ej blygts öfver om någon bekant skulle fått se mig med den shawlettklädda flickan under armen. Tvertom var jag