Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

Ur en målares dagbok. (Dikt och Sanning.) Slut fr. N:o 302.) Hade ej mitt samvete varit rent, skulle mitt oga ej kunnat uthärda den sorkrossande, af harm och förakt brinnande blick, som härvid mötte mig. Men nu svarade jag lugnt: Du misstar dig, barn. Jag vill dig intet ondt. Jag ville veta hvem du var, men vågade ej fråga dig derom på gatan; derför följde jag dig hit. Nu är det min önskan att rädda dig härifrån. Det var ej svårt att höra, att det var allvar i dessa ord, ty det som går från hjertat tränger till hjertat. Efter en skarpt pröfvande blick, fattade flickan hastigt min hand och kysste den, innan jag hann draga den undan. Under strida tårar började hon nu: Ja, rädda mig, herre! För Guds skull, rädda mig från detta afgrundens näste, medan jag ännu kan räddas. Tag mig med. er nu, i detta ögonblick, ty jag vill ej dröja här en sekund längre. Låt mig blott komma härifrån — jag har ingenting att föra med mig, ty de ha tagit allt ifrån mig, utom