Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1852, sida 1

—— MMMM L stolt i medvetandet af mina goda assigter och hade kunnat bära lugnt all verldens hånlöje och smädelser öfver mig. Emedlertid ökades min förlägenhet, ju mera jag nalkades min bostad. Att uppsöka någon af de familjer, der jag var bekant, för att der lemna min skyddsling ett hemvist, var nu för sent. Att skaffa henne ett särskildt rum, någonstädes i staden, var ock för sent; och sjelf hade jag, utom min atelier, blott ett rum att disponera. Men flickan sjelf syntes ej det minsta bekymrad öfver hvart hon skulle taga vägen. Jag märkte på hennes steg, på hennes andedrägt, på fibrernas hemlighetsfulla rörelser, att hon vandrade med glädje och trygghet vid min sida, och att hon lät mig blindt föra sig hvart jag behagade. Hvad var då att göra? Jag öppnade min port, gick trappan uppför, förgäfves väntande att hon åtminstone med något ord skulle ge mig anledning, att uttrycka min förlägenhet. Först sedan vi kommit in och ljuset blifvit upptändt, vaknade den tanke, hvarpå jag väntat, plötsligt hos henne, och hon frågade bestört: Bor ni här? Hvart skall jag taga vägen? Du skall, svarade jag, hvila der på min säng, öfver natten. Efter morgondagen skola vi ställa om sakerna på annat sätt.