Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1852, sida 1

— huru mängen har under hela lifvet verkligheten erbjudit en sådan tasla, till hvars sammansättning eljest man måste använda hela sin imagination, behörigen understödd af mannequiner och modeller. O jag, ovärdige, för hvilken naturen sjelf framställer en af sina hemlighetsfullaste, skönaste syner! Något buller väckte den sofvande flickan. Hon slog upp ögat så lugnt, så klart och mötte under ett ögonblick, liksom med en stilla förundran, mitt. Men då tankarne hunnit fullt vakna, rodnade hon, steg hastigt upp, knöt halsduken i ordning och gick, med mot marken nedslagna ögon, bort åt ett håll motsatt det der jag stod. Synen var försvunnen och jag hade knappt hunnit reda mina förvirrade tankar så mycket att jag kom mig för att gå fatt och taga reda på hvem den vackra, sörjande flickan var, förrän hon redan var vid porten. Då jag ej på gatan ville gå fram och tilltala den obekanta, hvilket, ehuru vanligt, strider mot mina begrepp om den aktning man är skyldig en qvinna, af hvad stånd hon än må vara, följde jag henne på afstånd. Hon gick med nedböjdt hufvud och lyftade ofta handen med näsduken mot ögonen; jag kunde förstå att hon borttorkade tårar. Icke störd af alla de mötande ungherrarnes förtjusta utrop eller oförskämda ögonkast, vandrade flickan hela Drott