Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1852, sida 1

Ur en målares dagbok. (Dikt och Sanning.) CForts. fr. N:o 301.) Flera år härefter gick jag en afton på Sabbatsbergs kyrkogård. En oförklarlig känsla hade ledt mina steg dit, der jag aldrig förr varit. Genast vid mitt inträde på kyrkogården, föll mitt öga på en person, som hvilade i halft liggande ställning mot korset på en graf. Jag gaf i början föga akt härpå, förrän jag, då jag vändt om och sålunda kom ifrån ett annat håll, fick se att det var en flicka om 17 år, lång och smärt, och med ett ansigte, om hvars skönhet jag skulle tala, derest det ej sedan blifvit mig så strängeligen förbjudet. Till hälften knäfallande, hälften sittande på grafven, med venstra armen lindad omkring korset, hade flickan fallit i sömn. Hufvudet hade sjunkit ned mot den venstra handen, och den svarta shawletten hade dragit med sig håret, som nu i någon oordning låg omkring halsen. Hela klädseln var för öfrigt ytterst enkel och tarflig. Länge stod jag försjunken i begrundning och beundran framför denna herrliga syn. Hvilken målare är så lycklig, som jag? tänkte jag. För