fartyg med trenne mans besättning, för att ströfva omkring bland de öflockar, hvilka omgifva Skottlands norra och vestra kuster. Sedan de sydligaste af Orkney-öarne blifvit besökta, seglade vi till Hebriderna, af hvilka vi gästade flera; den sista, på hvilken vi uppehöllo oss, var North-Uist. Då vi afseglade derifrån, uppkom en stark ostlig vind, som dref oss långt ut i hafvet; jag var nästan liknöjd hvart det bar, men icke så mitt folk, som hade hustrur och barn, hvilka måhända med oro afvaktade deras hemkomst. De besvuro mig att arbeta vid pumpen, emedan sjön oupphörligt slog in uti vårt lilla fartyg. Mera af medlidande för dem, än för eget bibehållande, esterkom jag deras böner. Aflösande hvarandra, uthärdade vi stormen i 38 timmar, då jag utmattad nedsjönk, hvarefter mitt folk förde mig ned i kajutan. Då jag vaknade, befann jag mig liggande på en frisk gråsvall, omgifven af en mängd obekanta menniskor, hvilka dock tycktes betrakta mig med medlidsamma blickar. Snart samlade jag mina krafter, steg upp och frågade hvar vi voro. Vi hade blifvit drifna till ön Kilda, den vestligaste af Hebriderne. Innevånarne hade från sina klippor märkt värt lilla fartyg, som utan någon styrande hand dref rakt på ön. Genast hade de satt ut några båtar och bragt oss lyckligt i land. Mitt folk, nästan lika ut