Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1852, sida 1

att komma om ett par timmar, och sedan han aflägsnat sig, öppnade jag ett samtal med min värd, hvilken beskref för mig sitt herrskaps sällhet, deras innerliga ömhet för hvarandra och för godsets alla underhafvande. Denna ljusa målning smälte egoismens isskorpa kring mitt hjerta, en värmande, välgörande känsla gjöt sig genom hela min varelse; jag blef lugn, nästan glad, och ansåg mig nu hafva utkämpat en seger öfver passionen, måhända den största seger en menniska kan tillkämpa sig. Lättare till sinnes begaf jag mig åstad. Vid ändan af en lång all6 mötte mig mr. Allan och ledsagade mig till sitt corps de logis, som var bygdt i italiensk stil. Sedan vi uti en lustig och glad salong samtalat en stund, gick han in uti ett annat rum och återkom snart med ett barn på armen, en vacker gosse om några månaders ålder. Med svärmisk glädje hörde jag att gossen hette Edvard. — Jag ville efter mig sjelf kalla honom Georg, sade mr. Allan, men min hustrus önskan bestämde mig för det namn, som gossen nu bär; hon .sade sig hafva en synnerlig förkärlek för detta namn. — Ack! tänkte jag, om du visste hvarför hon älskar detta namn, om du visste hvem din gäst är — du skulle då icke med så stort