Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1852, sida 2

aktiernas osantliga stigande. Man inspärrar de alltför missnöjda eller skickar dem till Algerien, för att der låta det heta blodet koka öfver. Mången soldat och officer har under de senaste åren för denna orsaks skull blifvit dittransporterad. Men när deras antal oupphörligt tillväxer, när önskningarna om erhållandet af de så slösaktigt utlofvade belöningarne uttala sig från led till led, och Algier-transporterna måste upphöra, så vida man icke ville skicka dit hela armen — huru skall då gå? Napoleon är klok och äregirig, i hans ådror flyter militäriskt blod, vida mera än man hittills i allmänhet tyckts tro. Han vet — hvarom också de fransyska korporalerna ännu hafva rätt mycket att berätta — huru Ney, Junot Å Soult, hvilka dock alla endast varit simpla soldater, sörskaslat sig marskalkstafvar och hertigdömen, — Bernadotte och Murat tillochmed konungakronor. Han inser dessutom med klar blick sin närvarande ställning. De röda äro för den närmaste tiden fullkomligt vanmäktiga, ehuru deras mening nästan allmänt är rådande bland de lägre klasserna, och år från år kommer att blifva det ännu mer. Decembernederlaget 1851 sprängde dem såsom parti: de tappraste af deras anförare söllo i gatstriderna, eller inandas såsom deporterade Algeriens eller Cayennes brännande luft, eller vistas såsom flyktingar i främmande land. Något sammanhängande, öfver hela landet utspridt rödt parti, såsom det fanns före December månad sistlidet år, finnes numera icke, och den talrika samt vaksamma polisen skall nog för den närmaste tiden hindra bildandet af ett nytt. Ännu mindre farliga för Napoleon äro de andra partierna. Orleanisterna företaga sig ganska säkert ingen uppresning. En stor del af dem har med fulla segel styrt in under den kejserliga örnens skydd, och förblifver honom trogen så länge han har någonting att uppoffra på dem. Dessutom äro bourgeoisien och krämarne iParis, hvilka förut voro så ifriga anhängare till Ludvig Philip, utomordentligt belåtna med nuvarande förhållanden, i hvilka de ju förtjena så mycket. Och slutligen de anförare, på hvilka orleanistiska partiet ännu räkna, inom armen och ännu mer inom flottan, tjena till en stor del i Algerien, eller äro för ögonblicket officerare, hvilka endast bekymra sig om sin tjenst, men icke det minsta om politiken. Några särdeles tillgifna vänner har likväl Louis Napoleon icke uti dem; men också icke så häftiga fiender, att de skulle anstifta hemliga sammansvärjningar emot honom. Nå, än legitimisterne då? De äro till antalet mycket ringare än Orleanisterna och hafva i grefven af Chambord icke den personligt tappra, dugliga och till uppoflringar färdiga ledaren, som de senare äga i prinsen af Joinville, hertigen af Aumole och i de orleanistiskt sinnade generalerne Changarnier, Lamoriciere och Bedeau. Huru långt det emellertid nukommit med den legitimistiska adelns i Frankrike så kallade uppofsrande trohet, synes deraf, att största antalet af dess familjer på det ifrigaste uppvakta den nya kejsaren och förstår att tigga sig embeten och inkomster på samma sätt som det förr af dem så föraktade borgarpacket. Ridderlig tro och uthållighet i uppoffring får man i nuvarande Frankrike söka med lykta på ljusa dagen; och man skall med yttersta svårighet finna något deraf, i synnerhet bland de högre klasserna. Man är dertill alltför mycket egoistisk, alltför benägen för lättsinniga njutningar, och blottställd för det enerverande inflytandet af en till öfvermått stegrad lyx. Allt detta vet, som sagdt är, Louis Napoleon ganska väl; men den nuvarande kejsaren vet äfven att endast armåen upphöjt honom, att endast den åter kan störta honom, att det i hela det stora Frankrike icke gifves någon annan makt än denna; skall han derför kunna motstå den enda fasta kropp som Frankrike äger, om den icke på något annat sätt låter tillfredsställa sig, om regimentena blifva ännu mera stridslystna och fordra de belöningar, dem kriget rikligare än franska folket nu kan erbjuda dem? Och skulle icke soldaterna jubla och plötsligt blifva nöjda om nu en revy hölles öfver 60—80,000 man och den nya kejsaren talade ungefär sålunda till dem: Kejsardömets ära fördrar, att Frankrike åter erhåller sina gamla gränser, och att de efter förening med oss längtande Rhenländarne, Belgierne och Italienarne befrias från det orättvisa ok, som nu trycker dem. Ännu äro nederlagen vid Leipzig och Waterloo, hvilka tillfogades oss genom skändligt förräderi, icke hämnade, och mig, såsom min store onkels NV O0.