Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1852, sida 2

VIII DTILSAÅ OÅLLA AHUHAM CIII ÖD(JI1C. AA F Den fransyska armeen. En tysk tidning innehåller följande artikel, hvilken synes oss ganska upplysande i afseende å vissa förhållanden i det franska kejsardömet. Kejsardömet det är freden, sade Louis Napoleon i Bordeaux, och på denna försäkran steg kursen på många statspapper flera procent. Modhandlerskor och juvelerare gjorde på ögonblicket beställningar af lyxartiklar, som vore nu den eviga freden obrottsligt beseglad. Sällsamma tider, i hvilka ett sådant ord kan hafva en sådan vigt! Kejsardömet det är freden! Min själ och gud kan man ej skratta ihjäl sig deråt, min kära herre! Det är krig, är det, mot Preussarne och Österrikarne! sade mig för några dagar sedan en skäggig sergeant-major, en af hufvudmännen för den krigiska anda, som råder i hvarje franskt kompani. Skrattande instämde ett dussin af hans kamrater, som sutto med honom omkring samma bord, i dessa ord och: ned med freden! lefve kriget! ljöd det ifrån alla munnar. Sådan är den anda, som herrskar ibland de franska soldaterna och den som gör sig besvär, att besöka de krogar, på hvilka soldaten och underofficeraren dricka sitt vin, han kan höra dussintals yttranden, (utan att de närvarande gensdarmerna fråga derefter) sådane som detta: Vi ha inte gjort den 2 Dec., derför att fonder och aktier skulle stiga och rika spekulanter skörda penningar, för att sen se lika högfärdigt som förut ned på oss soldater, som lefva af några sous och äta torrt kommisbröd. Hvad vore alla dessa herrar, som nyss hade en så stor förskräckelse för de röda, utan oss och våra bajonetter? Det är tid på att vi ändtligen få vår lön, ty ännu hafva vi ej sett några spår deraf. Och officerarne? På samma dag som orden: Tempire cCest la paix blefvo dem bekanta, föranstaltade löjtnanterne vid en kår en stor bankett. I salens bakgrund var anbragt en transparang med krigiska sinnebilder. Namnen Marengo, Austerlitz, Jena och Wagram och ännu några andra strålade der i guld; men på andra sidan af salen stod ensamt, i dystra jettebokstäfver: Waterloo. När vinet upphetsat hufvudena, löst tungorna och förjagat den annars strängt iakttagna försigtigheten blefvo vid denna bankett skålar föreslagna och tal hållna, som klingade helt annorlunda än kejsardömet år freden. Tror man då verkligen, att sranska soldaterna, som utan gensagelse äro landets herrar och som, om de vilja, ganska lätt kunna genomdrifva hvad de behaga, låta nu till tack för sina tjenster afspisa sig med nya toma fraser? Visst icke. Sedan så mycket lofvats dem före d. 2 Dec., vilja de nu äfven hafva sin lön, såsom samhällets räddare, en benämning, vid hvilken de nu redan äro ledsna, men den belöning de eftersträfva består icke i vackra ord och toma fraser, utan i något reelare. De anse sig icke såsom kejsarens stöd, utan såsom hans beherrskare, och en skilnad mot förr uti regementenas sinnesstämning är omisskännelig. Enligt vårt tycke är den icke så lislig och enthusiastisk som ännu sistlidet år. Det är anmärkningsvärdt huru gerna och huru mycket soldaterna nu samtala om generalerna Cavaignac, Lamoriciere och Changarnier och prisa deras förtjenster. I synnerhet om Cavaignac berattas alltjemnt i kasernerna mycket godt och berömvärdt. Hans mod, hans ståndaktighet och den opartiska stränghet, hvarmed han straffade hvarje förseelse i tjensten prisas högt. Det är ändå icke rätt att vi franske soldater nu hafva en kejsare, som ännu aldrig genomgått eldprofvet. Hurudana voro icke Cavaignac och Lamoriciere i fält! det var en glädje att se dem ibland de siendtliga kulorna, sade nyligen några sergeanter, hvilka länge gjort tjenst i Algerien. — Ack, låt det vara godt och väl med er Cavaignac och Lamoriciere; vår Louis Napoleon, han har den store kejsarens blod i sina ådror och skall nog också hålla stånd vid kanonernas dån. Gifven