Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1852, sida 3

—— ————— — blifvit förlofvad med en aflägsen anförvandt, och emedan hon icke ville göra sina föräldrar emot, så hade hon gifvit sitt bifall till detta äktenskap. Vid detta tillfälle lemnade hon honom ringen, men besvor honom, att först efter hennes afresa från Sverige lemna den till Edvard. Detta hade han lofvat och med afsigt inväntat julaftonen, för att på denna glädjens högtid äfven lemna honom en eftersmak af den sordna barnafröjden. Han hade till den ändan så väl inlaggt densamma, för att göra illusionen ännu fullkomligare. — Men, sade Wilhelm, jag har ännu ett uppdrag till dig ifrån henne, hvilket du måste heligt lofva mig att fullgöra, förrän du får veta hvari det består. — Ack! om det vore att gå till hafvets djup, mörda hela verlden, och dig med på köpet — — — Nej, Gud ske lof! så förfärligt är det icke, men svårt är det icke destomindre. Gif mig din hand — svär! . — Vid min heder! — Åh ja, det kan visst vara bra nog; men svär heldre vid Marys lycka! — Nå, så sannt jag önskar henne himlens och jordens högsta sällhet, lofvar jag att fullgöra hvad hon begärt. — Nåväl, glöm ej din ed! Genom mig