minne — att medan han var barn och kröp på alla fyra, hade han gjort många interessanta upptäckter, dem en, som går på sina två, ej så lätt får se; genast gjorde han ett salto, ehuru lyckligtvis ej mortale, och hans förmodan slog in. Under sitt bokskåp upptäckte han nämnligen något rundt, och sedan detta väl var framkrafsadt, befanns det vara en rofva. Ej obevandrad i attrappernas mysterium, slöt han, att man ej bör bedömma kärnan efter skalet. Försigtigt öppnade han derför rofvan, och en mjuk skorpa rullade på golfvet; ur denna framiog han ett trådnystan, och sedan han med stor otålighet afnystat all tråden, visade sig ett hvitt papper, och der innanför ett rödt, hvari låg en temmeligen bred guldring. Huru stor var icke hans förvåning! Han glömde för ett ögonblick nästan helt och hållet sin sorg, under bemödandet att gissa denna hemlighet. Först ansåg han denna julklapp för ett misstag, men sedan han åter upptagit rofvan och på den derpå befintliga papperslappen ganska tydligt läst sitt eget namn, så kunde han icke tvifla längre. Men hvem var gifvaren? Af hvad anledning fick han denna ring? Förgäfves sökte han upplysning derpå genom att vända den på alla sidor; han stannade ändtligen i den förmodan, att den var kommen från något fruntimmer. Icke utan bitterhet kastade