Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1852, sida 2

—— — — ———— — —— ter gen förhoppning hos den unga flickan om några reela ersättningar för det bortröfvade hjertat; och på julastonen stod glädjen högt i tak i de flesta hus i staden; så väl i den rikes boning, som i den torftäckta hyddan — ty sådana funnos den tiden äfven i större svenska städer — blott i Edvards själ var icke ljust; tanken på de svikna förhoppningarna bortjagade glädjen. Fadren, ålderstigen och krasslig, hade dragit sig tillbaka på sitt enskilda rum. Edvard satt i sin kammare och betraktade sorgsen de upplysta boningarna längs utåt gatan, och harmades nästan öfver den glädje, som tycktes råda öfverallt, medan hans eget hjerta var så glädjetomt. i Nu öppnades dörren sakta, och någonting tungt rullade fram på golfvet, hvarefter dörren åter hastigt stängdes. Oaktadt sin nedslagenhet, kunde Edvard icke undgå att känna en ej obetydlig portion nyfikenhet, hvilken stegrades till otålighet under de många fåfänga försöken att slå eld: flintan var trubbig, fnösket fuktigt och handlaget något brådskande; men lefde icke då ännu i den eldfängda strykstickstiden. Ändtligen kröntes hans bemödanden med framgång, och nu blef ett letande ifrån ena ändan af rummet till den andra, men förgäfves! Ingenting ovanligt kunde upptäckas. Slutligen påminte han sig — ty han hade ett förträffligt