Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1852, sida 1

under hvilka han skulle skaka sitt varma hjerta på däliga vägar, gräla med envisa skjutsbönder samt uppvakta dryga bruks-och icke brukspatroner; i sanning en förfärligt prosaisk sysselsättning. Våren, denna sköna årstid, som med sina trollformler ropar ett mäktigt Vak upp! till den sofvande naturen, hade utbredt sin blomstermatta öfver Skaparens fotapall; Maj månad var inne. Raskt ilade Edvard framåt, för att så mycket fortare kunna göra sin rund; fast besluten att vid sin återkomst till hemmet göra en generalstorm på sin faders hjerta. Det var likväl besynnerligt, att ju mer han aflägsnade sig från föremålet för sin trängtan, desto lättare blef han till sinnes; han kunde icke förklara för sig sjelf orsaken till denna besynnerliga förändring. Han kastade en pröfvande blick inom sig, men der var allt uppror och oreda; han höjde den mot det klara blå, lät den sväfva omkring på naturens sköna tasla — och nu var gåtan löst: från vårblommornas kalkar, från tusen fåglars sånger, från barrskogens friska vällukt, ja, från sjelfva det oändliga blå tycktes frid och glädje sänka sig på de af vårsolens värma dallrande lustvågorna till hans hjerta. En djup suck trängde. sig fram ur hans bröst, och det var som om en centnertyngd hade lyftat sig derifrån; som om en