Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1852, sida 1

Gud! måtte han ännu vara i lif! En sådan kärlek . . . att dö för den älskade, . . . åh hvad jag grymt misskännt hans eldiga själ. Och hon flög före alla de andra ned i trädgården. — — vi veta mer än herrskapet Warrenius, om hvad som passerat i trädgården. Vi veta, att der hvarken sanns någon tjuf eller någon duellant eller någon kattskytt eller någon älskare, som skjutit sig. Vi hafva sett, hur herr Adler satte pistolen — i luften och med en tragisk gest tryckte af. Det mördande skottet brann af och kulan sitter visst ännu qvar i något af de högsta träden. En tjock krutrök omgaf hjelten, som, skyddad af denna intressanta nimbus, ånyo laddade sin pistol och satte den för bröstet, liksom för att försöka ännu en gång, I detta kritiska ögonblick kom familjen Warrenius rusande ned i trädgården, förökad med lilla Carl, som af full hals ropade. — Det är visst onkel Fredrik, som skjuter sparfvar. Ack, den snälle onkeln. Herr Warrenius sprang i spetsen, för alla händelsers skull, beväpnad med en klumpig eldgaffel. Familjen stannade, förstenad af fasa, då de sågo Hjalmar med pistolen framför bröStet. Med ett anskri störtade Clementine fram, slog pistolen ur sjelfmördarens hand och slöt honom i sina armar.