Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1852, sida 1

. vi äro gamla akademikamrater min börs står till din disposition. — Åh nej, nej, du bäste af vänner ... i eftermiddag skall du få veta allt. Farväl! Hjalmar stoppade pistolen på sig och återvände skyndsamt till Hedendal. Genom. en bakport smög han sig, osedd, in i trädgården, ställde sig i en tragisk positur och spände hanen på sin pistol. En stund derefter ljöd ett skott i trädgården. Stor uppståndelse i huset. Herrskapet, som nyss ej var hemma, rusade nu i full fart ned för trapporna. — Det är tjufvar i trädgården — skrek herr Warenius — man måste skicka efter poliskonstaplarne i allen. — O jemmer — tjöt frun — säkert är det två unga män, som duellera för min dotters skull. — Åh nej — replikerade mannen — vi hörde ju blott ett skott. — Hi hi hi — klagade gamla Margretha — den bofven har visst skjutit ibjäl min katt... min snälla Mirra . . ett så präktigt djur, så ståtlig svans, så grannt skinn ... . hi hi hi. Clementine var den enda, som med fasa begrep, att det var en älskare . . . hennes ålskare . . . som skjutit sig. Och dertill var hennes hårdhet skulden!