Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1852, sida 3

makt, väntades till en småstad i Pommern, bemödade sig besälhafvaren öfver stadens lilla garnison att lära denna do oundvikliga helsningsorden: vive IEmpereur! Men all hans möda strandade på den pommerska sattningsförmågan. Slutligen påsann han följande sinnrika utväg: Soldater! sade han, alla veten J väl, hvad en Old wief (gammal käring) är? — Ja bevars, svarade soldaterna förnöjda. — Nog kännen JI äfven till en thranlampe och en piepenröhr? Då äfven detta bejakades, tillade han: läggen detta väl på minnet och ropen: Wief! Lampe! Röhr?! Krigslisten lyckades, inöfningen af dessa ord gick förträffligt och majoren var säker på sin sak. Men huru beskrifva hans häpnad och förskräckelse, då, vid kejsarens ankomst, minnet svek Pomerinkarne just i det afgörande ögonblicket, så att, i stället för Vive VEmpereur, man endast hörde ett förfärligt virvarr af: thranlampe! piepenröhr, old wief.