Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1852, sida 2

— Nej bevars, jag vill visst ej förarga ers Vet ni mamsell, det ges personer, som skulle låta hugga sig i stycken för er. — Dermed skulle de ej göra mig någon tjenst. Jag är fasligt rädd för blodscener, jag. Men — tillade hon i något svärmisk ton — menniskor, som uppossra sitt lif för en qvinnas skull, finnas ej i vårt prosaiska tidehvarf. Clementine, ropad af sin mor, aflägsnade sig nu. Hjalmar önskade i sin första ifver att någon omnibus under hemvägen måtte köra öfver honom, eller någon takbjelke ramla ned öfver hans hufvud, på det Clementine skulle se, att ännu i vårt tidehvarf fanns någon, som ville dö för en qvinna. Balen kom emellertid i full gång, eller rättare i full dans. Lejonen jagade framåt i tresjerdedels takt... damerna sväfvade sylfidiskt bredvid eller förbi dem ... balkonversationen, denna väfnad af artighet och intet, höll jemn takt med dansen. Frun, hvilken man med skäl kunde kalla den förnämsta dockan i sitt hus, satt i högsätet d. ä. i soflan, omgifven af en vördnadsvärd rad gamla fruar, och mottog de ankommande herrarnes pligtskyldiga helsningskomplimenter. Någon annan olycka inträffade ej under aftonen, än att lille Carl emellanåt blef omkulldansad, då han trängde sig in mellan danslederna, och att Margretha, som