Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1852, sida 2

cunna antastas blott deriore atv nan ar 01vf astad, intill dess han stört den allmänna ordningen, genom oljud, slagsmål eller dylikt. Häremot invändes dock, I:o att en rusig menniska icke är vid sina sinnens rätta bruk, att han derföre i hvarje ögonblick kan begå en skada, som han sedermera aldrig kan ersätta, att han alltså måste, likasom dårhushjonet, på förhand hindras att vålla dylika skador; samt 2:o att den offentliga anständigheten också har ett ord med i laget, som fordrar att öfverlastade personer föras ur vägen. — Vi erkänna rigtigheten och kraften af dessa skäl, och vilja alltså medgifva, att personer i öfverlastadt tillstånd måste under sådana förutsättningar, föras undan och bestraffas, äfven om de ej begått något ondt för öfrigt. Om vid något tillfälle, så fordras dock här å den exekutiva maktens sida mycken takt och urskiljning, derest ej dess handlingar skola urarta till det mest förhatliga godtycke och våld. Man måste åtminstone vara så öfvertygad, att ingen tvekan derom kan äga rum, att en person verkligen är öfverlastad. Vi befara att åtskillige af polisens tjenstemän här icke iakttagit denna nödiga takt och grannlagenhet. Mer än en gång hafva personer blifvit gripna, och på poliskonstaplarnes edliga intyg pliktfallde för fylleri, om hvilka andra åsyna vittnen icke kunnat intyga att de varit öfverlastade. Sednast har i lördags en sådan händelse passerat, som väckt rätt mycken förargelse. Den berättelse vi derom erhållit är följande: en skeppare, som hade sitt fartyg ute i Masthugget, hade varit inne i staden och skulle begifva sig hem. Under vägen gick han förbi en poliskonstapel och kallade honom vaktmästare, eller något annat speord. I stället för att ej låtsas höra eller i lugn fördraga detta ), tillkallade konstapeln en kamrat och införde skepparen i kurran, såsom full. Förgäfves bad skepparen sjelf, att blifva lös; förgafves erbjödo sig tvenne aktade personer, som tillkommit, att gå i borgen för honom — han qvarhölls i häktet ett par timmar och blef slutligen på konstaplarnes edliga vittnesmål pliktsalld för fylleri, oaktadt de båda andra personerna, som straxt före konstaplarne talat med honom, alls icke kunnat finna att han varit drucken, ehuru de ej på sin ed kunde taga att han varit nykter. Mannens tillstånd synes således hafva varit något mellanstadium, då han kanske tagit sig ett glas för mycket, utan att han derföre kunde anses öfverlastad. Han hade, efter vår uppfattning af saken, då aldrig bort pliktfallas, ännu mindre häktas. Den sednare åtgärden måste i synnerhet anses obehörig, då mannen hade sitt gifna hem (fartyget) och då tvenne aktade personer genast intercederade för honom. Vi framställa ogerna anmärkningar emot en myndighet, hvars sträfvande i sin helhet är aktningsvärdt och berömligt och hvars personer vi mycket respektera; men inga konsiderationer skola hindra oss att emot hvem det vara må göra fogliga erinringar, då vi anse rättvisan det kräfva. Polismakten har sig ett svårt uppdrag gifvet och den kan ej vara ofelbar mera än någon annan. Men ju större makt den äger, ju större äro dess förbindelser. Må den framför allt, under sträfvandet att betrygga den allmänna ordningen — i hvilket hänseende den närvarande polismyndigheten inlagt förtjenster, som ej nog kunna erkännas — icke glömma, att den borgerliga friheten också har sina anspråk, och att den enskiltes rätt i samhället icke får af någon myndighet, eho det vara må, kränkas! Det är ock af vigt att den ej genom obehörigt ingrepp i denna frihet förringar sitt anseende och inflytande för tillfällen, då det gäller den verkliga ordningens upprätthållande. Den till förmån för hr Ducrow sistl. tisdags afton gifna representation å hrr Hinnes Å Ducrovs cirkus, var talrikt besökt, och nästan alla de uppträdande skördade lifligt bifall och blefvo somliga (hr Ducrow, hr Hinne och m:me Ducrow) två gånger inropade. Flera nummer voro särdeles vackra, bland hvilka vi särskilt nämna, de två Atleterne, utförda af hrr Hinne och Ducrow, Pas de deux emellan hr Hinne och m:me Ducrow och Jeu de barres af hrr Hinne, Ducrow och Tardini. TLes Miracles persans utförda af hrr Scola och Tardini väckte allmän häpnad och beundran. I morgon gifves å cirkus en representation till förmån för familjen Goudschmid. De begge bröderna Josef och Gera, i synnerhet den sistnämnde, ha städse haft att fågna sig åt publikens bifall och lära väl icke nu vid sin