Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1852, sida 1

användande känna. — Han har sin lön, säger man, och då angår honom ej detta. — Vi behöfva ej svara många ord på detta kalla, egoistiska tal; vi kunna blott af en ganska rik erfarenhet försäkra, att tjenaren ofta har ett rikare, oegennyttigare intresse för den frukt hans arbete gifver hans husbonde, än denne känner, än denne — vi uttala detta utan tvekan — förtjenar. Arbetaren älskar sitt arbetes frukt, såsom kött af hans kött och ben af hans ben, äfven om han ej sjelf får någon del deraf. Derföre är det ej utan en klagan, han mången gång under skördetiden tänker: brödet af denna råg, drycken af detta korn får jag ej smaka. — Mången utsäger dessa ord med en trotsig likgiltighet för sitt arbete, menande: det må hin göra mer än man behöfver; jag har ändå intet godt deraf. Men här möter en annan fråga: huruvida någon gifven årlig flyttningstid borde i lag bestämmas. Månne det icke voro lämpligare att låta detta bero på särskild öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbetstagare? Vilja de uppgöra kontrakt för året — välan, må de få göra det! Vilja de det ej, vilja de t. ex. öfverenskomma om 14 dagars eller 1 månads ömsesidig uppsägning, så må detta få gälla. För vår del skulle vi anse den ordningen aldra lämpligast för båda kontrahenterna, att de kunde skiljas åt efter 14 dagars uppsägning å endera sidan. Detta lärer vara förhållandet i t. ex. Danmark, hvarest vi hört en husbonde med fasa tänka på om han skulle binda sig ett helt år vid sin tjenare. Och dock hade denne husbonde i tolf år haft samma tjenare; men om 14 dagar kunde han bli honom qvitt. — Annu svårare är det för en tjenare att binda sig ett helt år vid ett husbondefolk, som han (eller hon) ej förut känner. Den barbariska lagen om husagan, öfver hvilken man med så mycket skäl klagat, skulle genom en sådan frihet förlora sitt enda, i någon mån giltiga argument; ty i st. f. att aga sin tjenare, skiljde man honom ifrån sig, hvilket nu ej låter sig göra. Derföre hade också dessa båda frågor rätteligen bordt behandlas i ett sammanhang. Vi bedja dem, som häröfver tänka, och som kanske finna både husagan och årstvånget vara något godt och nodigt, sätta sig för ett ögonblick på jenarens ståndpunkt och bedömma saken derifrån. Fråge man sig: huru skulle jag tänka om jag vore tjenare? — Detta är den ståndpunkt hvarje rättänkande person alltid bör intaga, då det gäller annan mans rätt. Ty: hvad J viljen andra skola göra eder, det gören J ock dem! Det vore skäl att man icke blott då och då i kyrkan med uppbyggelse lyssnade till denna och liknande satser, utan att man äfven behjertade deras praktiska tilljämpning i lifvet. Den väckta motionen kan, såsom man finner, ge anledning till åtskilligt att tänka på, och det vore godt om den husbonde-opinion, som i detta fall kommer att vid det blifvande landtbruksmötet göra sig gällande, icke alltför mycket afsåge endast husböndernas nytta och fördel.