Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1852, sida 2

ändra sin politik. Herr Adler var dessutom icke till sina åsigter prohibitist — och dermed tröstade han äfven sitt samvete, i det han tänkte på något medel att lura tullbetjeningens stränga vaksamhet. — Larsson — ropade han, efter en stunds betänkande, åt en tullvaktmästare, som nu kom för att visteria hans protegers kappsäckar — såg du ej den der karlen, som gled ner genom luckan derborta i fören. Det föreföll mig, som han hade något misstänkt i handen . ett paket . . . en fjerding . . . jag såg ej så noga hvad det var. Gå bort och se efter, att man icke gömmer något konfiskabelt. Larsson skyndade sig allt hvad han kunde till den anvisade luckan, och flera kamrater följde honom, för att ej gå miste om sin andel i rofvet. Hjalmar tog derunder paketet under armen och gick helt lugnt i land, der han snart blandade sig i folkhopen. I förbigående uppsnappade han en vältalig, en tacksam blick af den unga flickan. För den blicken skulle han ha lurendrejat in en hel skeppslast med sidentyger. Larson och hans kamrater funno emellertid intet annat än en matros, sysselsatt att kurtisera kokerskan i kabyssen. En något stark kyss smällde just på köksgudomlighetens kind,