MÖR ERS I 72— ara juveler och perlor — en slöja rik och ång föll ned öfver deras hårflätor och skulIror och de liknade två brudar, som skulle föas fram till altaret. Jag har aldrig sett ett så imgdomligt, skönt och lyckligt ansigte under yrudslöjan som den förstnämndas; miss Hol)rook såg mera allvarlig ut, — men dock var der on obeskriflig resignation utbredd öfver dessa bleka, fina ansigtsdrag och öfver denna höga, marmorhvita panna. Hon sökte nu inom klostrets tysta murar, att finna den frid, som verlden röfvat från henne, genom hennes älskares felsteg; ... månne hon der skulle finna hvad hon sökte? ... De två unga flickorna togo plats bland församlingen, och omkring kl. 12 höll en af Syd-Carolinas mest begåfvade predikanter Rev. John P. Donellan högmessopredikan. Texten var tagen af Math. II kap., 28 29, 30 v.: Kommen hit, j alla, som arbeten och ären betungade o. s. v. På ett blomstrande och vackert språk afmålade han det tomma i verldens fröjder, dess frestelser och njutningar i kontrast med det stilla, religiösa och välgörande lifvet i klostret. I den första delen af sin predikan tadlade emellertid den gode predikanten, efter min ringa förmening, vår sköna verld nog strängt, och dess bästa prydnad, det täcka könet, fick obarmhertigt sitta emellan. Efter predikan administrerades de begge novicerne sakramentet, och då denna högtidliga handling var förbi, blef förhänget, som hängde på venstra sidan om altaret, draget åt sidan och klostrets sanctuarium syntes nu, i hela sin utsträckning, för församlingen. En lång procession af nunnor, några med svarta, andra med hvita slöjor, visade sig här med vaxljus i händerna. De begge novicerna reste sig nu och gingo, ledsagade af brudtärnorna, åter till altaret, der erkebiskopen mottog dem och ledde dem derifrån till ingången till sanktuarium, der nunnorna slöto en krets omkring dem. Efter det biskopen frågat dem om deras namn, och om de, efter välbetånkt råd och af egen fri vilja beståmt sig för detta vigtiga steg, hvilket de bejakade med ett klart och högtidligt uttryck i ståmman, drogo de sig tillbaka i ett närgränsande rum, hvarifrån de efter några minuter åter kommo ut, iklädda systerskapets drägt och med asskuret hår, dock utan slöja. Begge buro brinnande vaxljus i handen. De blefvo nu framförda till altaret, der de knäböjde, och erkebiskopen döpte nu miss Smith till syster Albertina och miss Holbrook till syster Rosa af Lima, under hvilka namn de för kommande tid skulle vara kånda bland nunnorna. En hvit slöja kastades derpå öfver deras hufvuden och kort efter togo de afsked af sina slågtingar, som öfvervarat ceremonien. Den skönaste musik och sång samt alla den katholska kyrkans tusentals på sinligheten verkande spegelfåkterier ågde naturligtvis rum under de unga flickornas upptagande i Carneliterorden, och månget halfhögt Avefrån de -rättroendeslåppar blef knåböjande frammumladt, efter det ceremonien var förbi och de stora alsarljusen, som voro sinhöljda i en bedåfvande rökelse, blifvit släckta. Men då vi åter sutto i vårt beqvåma equipage, utbröt den ene af amerikanarne: -D— fool, that girl! — she is worth half a million, and now she gives it all to those infernal priests!(Sådan narr den der flickan år! hon åger en half million, och nu gifver hon bort alltsammans till dessa fördömda prester). Det var hans åsigt af saken, och jag kan icke neka, att vi andra i tysthet fullkomligt inståmde deri. Vår afresa från Charleston var emellertid beståmd till att gå för sig om få dagar; vi hade gjort goda affirer der, och det var nu vår plan att genom Georgien och Alabama begifva oss till Mold ile och derifrån resa till Nevorleans, der vi hoppades göra god marknad med våra cgarrer, innan den varma ärstiden infann sig i hela sin outhårdelighet. Påskaftonen var den sista aftonen vi tillbragte i Charleston, och jag gick af denna anledning på eftermiddagen ned till Christiansen, för att säga honom och de landsmän, jag kunde träffa der, farväl. Samma dag hade emellertid tvenne danska fartyg kommit, nämligen skonerten Haabet från Svendborg, förd af kapt. Rise, samt briggen Columbus, kapt. Christiansen. Begge dessa män tillika med kapt. Smith srån Apenrade voro nu alla församlade hos köpman Christiansen, och dessa sjökaptener inbjödo nu hvar och en hela sällskapet att komma ned och spisa påskäggen hos dem, på danskt maner; och efter en liten debatt blef det ändteligen afgjordt att vi skulle samlas kl. 6 hos kapt. Rise, som ) Denna unga dam hade varit förlofvad med en ung advokat. som — begick ett brott, hvarföre han blef