kom direkt hemifrån, och var bäst försedd med allt möjligt, som var bäst passande för ett danskt bord påskaftonen. Och det blef en munter och oförgätlig påskafton här i det fremmande landet. Vi voro 12 till 14 skandinaver samlade i den nätta kajutan, och när det blef för varmt der nere, makade vi oss upp på däcket, der kaptenen emot kl. 8 lät duka aftonbordet. Och det var danska rätter, som prunkade derpå, må man tro — alltsammans kallt, men godt och tillräckligt, såsom det höfdes landet hvarifrån de förskrefvo sig, — äggena voro emellertid amerikanska, och frukterna, som voro framsatta på bordshörnen, förrådde likaledes deras sydliga härkomst. Midt på bordet thronade en bål Guavapunsch, omringad med en krets svarta buteljer med rödt och hvitt lack — kortligen, det syntes af hela tillställningen, att det var anlagdt på, att det icke skulle bli någon torr påskafton. Ett stort segel gjorde tjenst som tak öfver bordet och dannebrogen vajade från skonertens topp. Snart ljödo muntra sånger och lisliga samtal från det väl besatta bordet, och styrmannen, hr Smith, som deltagit i det första fälttåget, berättade oss månget drag från de dagarne. Denna påskafton hörde jag för första gången den tappre landsoldat — besättningen sjöng den vid fyllda glas. Klockan omkring 11 gingo vi i land, men det förekom mig för tidigt att gå hem. Helt allena gjorde jag derföre en promenad längs det såkallade batteriet, hvarifrån en pittoresk utsigt öppnar sig öfver inloppet till Charleston och öfver bergen. Det var en af de skönaste påskaftnar jag under min långa bortovaro från Danmark upplefvat, och jag kan icke neka, att den glada och hjertliga stämning, som herrskat i den krets af landsmän jaginyligen lemnat, mycket bidrog till att i mitt inre ingjuta ett visst lugn, en viss glädje som jag på länge ej erfarit. I sådana ögonblick är det, som en ljuf tacksamhetskänsla strömmar genom vår själ, som allt, hvad vi genomgått och lidit, allt hvad vi kämpat emot, utan att kunna öfvervinna det, visar sig för oss i ett mildt ljus — korteligen, i sådane ögonblick känner man, att det dock är värdt att lefva, till och med om man hundradetal gånger, modlös och förtviflad, önskat sig döden. ... Länge vandrade jag så påskaftonen på batteriet; fullmånan stod så lugn på den. ljusblå amerikanska himlen, mången stjernbild, som jag förut ej sett, strålade i sin tindrande diamanteld och vintergatan med dess myriader gnistrande punkter hade aldrig förekommit mig så klar, och, som det syntes, så nära. Ute på redden lågo blott några få skepp, men jag igenkände den danska briggen Columbus, som speglade sina smäckra master och rår i det nästan blinkstilla vattnet — här och der ljöd ett åreslag, en vattenfogels pipande röst eller en Banjos ihåliga toner från ett eller annat litet fartyg längre in i hamnen, der man troligen också firade påskaftonen. . . Dock, det är påskmorgon nu; ... klockorne hafva redan kallat till ottesång i det aslägsna norden, tusende sinom tusende knän hafva böjts Jorden rund på uppståndelsens morgon, tusende böner höjt sig från andägtiga läppar till kärlekens ofatteliga upphof, och om några få timmar skall också här i denna sydliga stad i den nya verlden de djupa malmtungorna kalla de troende till Herrans hus! ... Jag sof lugnt och tryggt, då jag kom hem denna påsknatt, och då jag vaknade om morgonen, kände jag en friskhet utbredd öfver mig, som både styrkte min själ och min kropp. En timma sednare lemnade vi Charleston. nana T— — 2 O 131 1 4. mm.