Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1852, sida 3

.Ai. oe PM Uv U UVA den. Man skulle gifva honom 3 gånger 24 timmars tid för att inpacka sina saker, och hvad hans hus och öfriga tillhörigheter anginge, så kunde han öfverläta försäljningen af dem åt stadens mest anlitade advokater — men ur staden skulle han — och mångden blef ense om detta beslut, och John Miller blef nu underråttad om sina medborgares vilja. Men John skrattade blott åt den, som fram förde underråttelsen derom, och svarade den, att han lefde i ett fritt land, var lika så god amerikansk borgare som någon af dem — och för öfrigt kunde de samt och synnerligen dra fan i väld-. Man brydde sig icke om grobianens ord, utan våntade med tålamod de utfåste 3 gångerna 24 timmar. Inga förberedelser gjordes emellertid från John Millers sida i afseende på afresan. Han var sjelf en stor och athletiskt byggd man, han var icke rådd och trodde, att det blott var en af de vanliga hotelserna, och satt ånnu helt lugn i sitt rum, då, efter 3 gånger 24 timmars förlopp en betydlig menniskomassa nalkades hans hus. Nu rynkade han ågonbrynen och framtog sina pistoler. Bland den församlade mångden syntes Charlestons rikaste och mest ansedde mån, många plantage-egare från kringliggande trakt, men icke en enda polisbetjent. Man anade att folket skulle sjelft skipa råttvisan, och man bedrog sig icke. Allt flere och flere skockade sig omkring huset i den trånga gatan, och då John hade stängt sin port så vål som dörren till skånkrummet, så att ingen kunde komma in, ropade en af de tillstådesvarande: -John Miller, hvarför har du icke ätlydt dina medborgares uppmaning? Man gifver dig ånnu 24 timmars anstånd — det år allt!— Gardinerne i första våningen drogos nu upp, fönstret öppnades och John Millers jåttegestalt visade sig. Hans ansigte var purpurrödt af vrede och hans ögon blixtrade. Han håll en pistol i hvardera handen och ropade: -jag år en oskyldig man, hvad viljen J mig? . . . Jag lemnar icke Charleston . . . Jag vill se hur man skall lagligen kunna döma mig till det ... Den, som vågar att trånga sig in i mitt hus, skjuter jag ned som en hund; ... jag år ingen Dutchman-; jag år en Amerikansk medborgarel. . . Hvisslingar, skrik och hojtande besvarade detta hans tal, och efter en minut var porten språngd ...Give him a coat of tar and cotton (gif honom en klådning af tjära och bomull) skrek en röst ur hopen, och hundrade ja och hurrarop besvarade dessa ord. Menniskomassan stormade huset, John blef snart öfvervåldigad, och glömde i öfverraskningen att affyra mer ån den ena pistolen, hvars kula skrubbade armen på en af dem, som först trångde in i rummet; den andra slogs honom ur handen. John stod i början ett ågonblick såsom slagen af åskan, han hade i hela sitt hus ingen mer ån en gammal negerqvinna, ty han lefde på ungkarlsfot, men då han såg, att det nu var allvar, så flåg han som en ursinnig mot mångden. Dock, denna strid varade icke långe; klåderne voro i ett Ögonblick slitna från kroppen på honom, och man band nu, i hans eget hus, honom till händer och fötter ... Inom kort kom man ruliande med en tjårtunna och anskaffades en bomullsbal; John blottades på allt; sjelfva linnet tog man af honom, och nu blef hela hans kropp öfverstruken med tjära. Då denna ceremoni var förbi (han hade emellertid under skrik och hurrarop blifvit buren ned på gatan) öppnades bomullsbalen och man rullade honom nu, icke just så skonsamt, i densamma . .. Intet ord undslapp honom, och det var först, då man hemtade en af de vagnar, hvarpå bomullsbalarne köras ned till varfvena, och lade honom på densamma, som han föll till böneboken ... Men man var redan alltför mycket upphetsad emot honom; 12 negrer spåndes för vagnen och John Miller drogs nu genom alla stadens förnåmsta gator, ledsagad af den hojtande ech skrikande menniskomassan. Då han åter kom tillbaka till sitt hus, bars han upp i samma rum, der han först hotande visat sig för mångden. Man öfverlemnade honom till negressens omsorg, men upprepade för honom dessa ord: -John Miller, dina medborgare gifva dig ånnu 24 timmars anstånd att anordna dina affårer; . . . men år du icke ute ur Charleston vid den tidens förlopp, så blir du Judge Lynchs ) ofler.Och den starke John Miller skall hafva varit mycket spak, når hans sjelfskickade doWäora IAInnoJ UR RR Def: I 3O 2 a