Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1852, sida 1

andra, samt tycktes göra en ganska hastig sart. Månen uppgick öfver det numera genomskinliga hafvet, och förvandlade hela den osantliga ytan till en spegel af smält silfver. Seglet glånste hvitt i dess strålar, hvilka sjelfva voro så klara, att Eleonor tydligt kunde se minspelet i sin ålsklings ansigte. En stund betraktade hon noga den man, som så plåtsligt och underbart kommit i hennes våg, liksom om det varit ödets vilja. Derpå blickade hon ånnu en gång rundt omkring sig, och, hänförd af timmen och scenen, glömmande allt, utom sir Reginalds profetiska ord, intogs hennes sjål af de ljufvaste tankar. Förhoppningsfullt blickade hon in i framtiden och glömde så helt och hållet det nårvarande, att hon började slumra. Först tycktes allt omkring henne som en ofantlig tafla, derpå blef allt åter tydligt, slupen, himlen, månen och vattnet; sedan såg hon ett gammalt baroni, en stor hop tjenare, sir Reginald leende vid hennes sida, samt dunkla konturer af åtskilliga små ansigten, dem hon aldrig förut sett, men hvilka dock voro henne fullkomligt bekanta. — Sof du, ålskade Eleonor! sade plölsligt en röst i hennes närhet, och hvaraf hon vaknade. Sir Reginald håll rorkulten i ena handen,