Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1852, sida 3

ständig och utförlig, och det skall blifva besvaradt med omgående post. D:r Roback kurerar alla sjukdomar, — kortligen: han år en osviklig profet — sått honom blott på prof! P. 8. En plånbok med inneliggande 700 dollars förlorades för några dagar sedan icke långt ifrån Charleston; d:r Roback blef rådfrågad om densamma, och dess innehåll år nu i ägarens händer.Prince of astrologers! for Thee Lies open the book of destiny. Kingdoms and States to they keen eye Their future history supply; And all the stars that at our birth Are set to rule our fate on earth Thou canst interpret, and aright Translate the language of their light. Descended from a line of seers Prophets for nearly two hundred years. Rare are they gifts the sick to cure, This do I know, for it was mine To call upon the art divine — To own its use, its influence feel, And prove, that it indeed was real. From a sick bed raised up, I cry To others: Wherefore will ye die?Though useless other treatment be, Try, ere too late, Astrology. To Dr. Roback tell your pains. And while the auspicious planet reigna. He will relieve, revive, restore, And you shall bless him evermore! Det der -låterju någonting, som man säger; emellertid år det just ingen som tager notis om sådane saker, och Amerikanaren resonerar som så: äro menniskor så dumma, att de vilja ge ut sina pengar för slikt, så förtjena de också att mista dem.— Hvad man ån må såga om detta resonemang, så ligger dock något sant deri — lagen förbjuder ingen att ge sig ut för profet i Amerika, och den åkta amerikanaren låter också sållan uppskörta sig af spåmän eller trollkarlar; Irlåndarne och Tyskarne återigen åro goda kunder, och denne Roback, som förr i tiden skall ha varit husarkorpral i svensk tjenst, har på de år, han praktiserat i Amerika, samlat sig mycket penningar. I Charleston var det emellertid på vippen att gå honom illa; man fick nemligen veta, att några slafvar varit hos honom. En vink från en landsman förorsakade, att doktorn hals öfver hufvud lemnade staden om natten; hade han qvarblifvit tills om morgonen, så hade det kanske gått honom, som det för något öfver en tjugo år sedan gick holsteinaren Miller i samma stad. Hvad som hånde sistnåmnde man, år karakteristiskt för lifvet i sådern, och jag vill derföre icke underlåta att beråtta det hår. Jag har hela håndelsen af en landsman, som varit Ögonvittne dertill. I slafstaterna år det belagdt med strångt straff för de hvita att kåpa, det må vara hvad som helst, af slafvarne, och hvar och en skall också låtteligen inse, att denna beståmmelse år en ren nödvändighet, och att man derför på det nogaste vakar Öfver, att detta förbud iakttages. Slafvarne erhålla af sina herrar allt, hvad de behåfva, eller åtminstone antagas behöfva; utom detta hafva de ingen egendom, och då det hufvudsakligen blott inskrånker sig till obetydligheter, — naturligtvis med undantag, ty jag har kåndt familjer, som skånkt sina trogna slafvar dyrbara presenter, ja, som ofta tillbjudit dem friheten, hvilket tillbud dock ofta icke emottages af de svarte — så faller det ju af sig sjelf, att om en slaf kommer till en hvit med silfver eller guld eller andra pretiosa och vill sålja det, så måste han hafva stulit detsamma. Och sådant sker ofta; allt hvad den svarte riskerar, om han befinnes saker, år att han får ett kok stryk; ty att inspärra honom vore ju en pekuniår förlust för egaren. De samvetslåsa hvita, som köpa något af de svarte — och sådana år det tyvärr icke ondt om i de större ståderna i slafstaterne — hafva deremot stor fördel af denna handel; för det mesta erhålla de tjufgodset för en spottstyfver, då den okunnige svarte ju icke kånner till sakens vårde, och, når han en gång har utbjudit den, måste sålja den för hvad som bjudes, emedan hans brott annars blir angifvet för egaren. Dessutom uppgöres naturligtvis alltid en sådan handel utan vittnen, hvilket gör, att tjufköparen nåstan aldrig kan sakfållas; ty till och med om tjugo slafvar skulle vara fårdiga att gå ed på, att den eller den hade köpt det eller det af någon deras kamrat, så skulle ingen fåsta sig dervid; ty i slafstaterna kan en svart icke få vittna emot en hvit. Och hvad anvånda nu de stackars svarta de penningar till, som de erhålla på detta sått? . . . Man gissar det lätt: till bränvin! I alkoholen söka de att glömma sitt elände; under dess inflvtelse tånka de icke Då upp