Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1852, sida 2

Imrikes Nyheter. Götheborg. Örebro Tidning meddelar ett anförande i Örebro hårads hushållsgille af gillets ordförande, häradshöfdingen A. Lindberg, rörande fattigvården, som innehåller flera sanningar vårda att behjertas. Bland annat yttrar hr L., med som vi tro mycket skål, att våra nuvarande fattigvårdssamhållen äro för små. Man vet att det varit ifrågasatt, att fattigvärden skulle tillhöra staten. Detta år utan tvifvel ett misstag, ty årendet år af kommunal natur, men våra nuvarande kommuner å landet, socknarne, åro alltför olika till storlek, innevånares antal och vålmåga, för att icke fattigvårdens tunga börda skall falla ytterst ojemnt, tungt på de svage och föga eller intet på dem som åga förmåga att bära den. Vi känna trakter, der af två bredvid hvarandra liggande församlingar, den ena, rik på bergadt och förmöget folk, har inga utgifter för fattigvården, under det den andra, som hufvudsakligen består af mindre förmöget folk, tryckes af en högst betungande fattigvård. — Härtill kommer att en socken ensam icke förmår vidtaga de kraftigare åtgårder, som i och för denna sak tarfvas, såsom t. ex. uppförande af arbetshus. — Hr Lindbergs åsigt, att lånet (ehuru lånen ju åfven åro så ytterst ojemnt fårdeJade) borde taga denna sak om hand, torde således ej kunna bestridas. Funnes det i hvarje län tillgång till ett arbetshus eller annat allmånt arbete, der alltid arbetstillfällen funnes för behöfvande och dit tredskande, oordentlige arbetsföre personer kunde afsändas, så blefve sannolikt den öfriga fattigvärden icke svårare ån att den kunde af socknarne sjelfva bestridas. Detta sednare har nemligen den fördelen, att man kan åga en personlig bekantskap och beröring med de allmosetagande, utan hvilken fattigvåsendet krmmer att blifva hvad det redan begynt blifva, ett kärlekslöst, nödtvunget gifvande å ena sidan och ett otacksamt, pockande emottagande å den andra. — Vi inståmma i hr L:s förslag, att ombud borde sammantråda ifrån alla delar af lånet, för att öfverlägga om denna fråga, samt utse en kommitte eller nåmnd, att genomtänka den. Det år ej den enda fråga, för hvilken behofvet af en länsnåmnd visar sig trångande. Det år ock skål, att folket sjelf börjar söka göra sig reda för och upptånka medel till förbåttringar i våra samhållsförhållanden, aflåggande sin gamla vana att vånta och fordra allt af regeringen.