Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1852, sida 1

ditt usla lif! ropade sir Reginald med stark stämma. Häråt, mina tappra fribytare, häråtl Lefve Ensliga stjernan! — Ned! ned! ropade hundra nya och kraftfulla röster, och lika många man hoppade ned på dåck från alla sidor. Sjöröfrarne stod stumma och orörliga af bestörtning. Under stridens hetta hade äfven de som voro på utkik öfvergifvit sin post och slutit sig till de kämpande. Rormannen hade sina ögon fåstade på den tragiska scenen, och Ensliga stjernan, hade helt oförmärkt laggt till vid briggens ena sida. Pikarna och svården slogos ur scjöröfrarnes händer, innan dessa återkommit från sin bestörtning, och den förfårliga striden var slut. Återstoden af Royal Charleys besåttning och passagerare stod stum men tacksam rundt omkring sir Reginald. — Ingen tacksägelse, ropade kaptenen på Ensliga sjjernan, jag stred för mig sjelf och för henne. Jag begår ingen tacksägelse, ty jag förtjenar den icke. Williams, lemna oss allt måjligt bistånd; fångsla först Lopez och hans pack, och sedan tillåter jag er att plundra hans fartyg om ni så vill. Ett högt glådjerop besvarade dessa ord; och sedan man transporterat buccanierens besätt ning ned i rummet på Enoliga stjernan, kla