Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1852, sida 1

har någon hjelp af seglen, rullar och kastas på ett förfårligt sått. Än höjer det sig på en våg, ån störtar det hufvudstupa ned från densamma; derpå tråffas dess bredsida af en annan våg, så att rärna nästan doppas i hafvet, under det att masterna tyckas fårdiga att ryckas ur sina spår af stötens våld: samhet. En fullkomlig stiltje med hög sjö år mera ofördelaktig för ett fartyg, ån tillochmed en storm. Kapten Montrose var till våders jåmnte Josh, som hade en utomordentligt skarp synförmåga; sir Reginald stod bredvid den bleka och sorgbundna Eleonor; Henry Postans gick med mörk panna fram och tillbaka på dåck, och de öfriga passagerarne stodo eller sutto, hållande sig fast i koffernaglarna och tågverket. Icke ett ord talades. Alla voro i spånd våntan på det långe utlofvade ropet: land, men ånnu otåligare långtade de att en vindflågt skulle fylla seglen. Den republikanska officern stållde hviskande några tillfålliga ord till Eleonor, som sållan svarade med annat ån en nick. Hennes tankar voro i tysthet sysselsatta med det förfårliga öde, som träffat hennes fader. Obeståmda, men svåra misstankar genomkorsade hennes hjerna. Att hennes fader blifvit mördad var klart. Men sedan uppstod i hennes sjål den olycksdigra frå