Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1852, sida 2

att så se en skymt af hennes bortvända ansigte. — Jag skall aldrig glömma den godhet hvarmed ni genom angenäma samtal förkormin långa resa, svarade Eleonor med låg röst. — Och kan jag hoppas att vi råkas ännu en gång? frågade han orolig. — Min far skall med glådje se er i sitt hus, om ni stannar något på Jamaica och får tid att besöka Old Oak-plantagen. — Lady, hvarför skulle jag tveka att tala öppet? Jag år soldat och gentleman, och om jag kommer till er faders hus, så sker det endast i afsigt att anhålla om er hand. Men jag skulle likvål icke vilja stålla en så grannlaga fråga till er förtråffliga far, utan ett uppmuntrande ord af er. Vår bekantskap har varit kort, men ombord på ett fartyg blifva dagarna veckor, och veckorna månader. Då kopparmannen härpå icke erhöll något svar, utgjöt han, på sitt egna vältaliga och kraftfulla sått, för henne sin kärlek; och slutligen, efter nåra två timmars oupphörliga försäkringar och öfvertalningar, erhöll han det löftet, att han, sävida han kunde vinna sadrens samtycke, kunde förlita sig på hennes ådelmod. Mera kunde han icke vånta, han