Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1852, sida 2

nas ärliga och allmänna utsträckning till allt i samhället, till lagstiftning, beskattning, lokalförvaltning m. m.; och då ånyo regeringsmyndigheten måste erkånna, att det ej år hon, som har den skapande kraften allena, utan att det år folket, som genom sina intellektuella och nationella krafter säkrast grundlågger och utvecklar hvad som i samhållet kan -fortfara-:; och då således de, som nu sjelfkårt och sjelfrådigt tro sig i besittning af denna kraft, vaknat ur hänförelsens drömmar; då skall såkert verlden åter skåda bevisen, att revolutionernas krafter icke alltid åro endast förstörande-. Den tid skall komma, innan 1800-talet slutar, då franska folket måste finna sig vanhedradt, att åter, liksom på 1600-talet, hafva snart sagdt ensamt i Europa, samma statsskick som Turkiet. — Och liksom så mycket i Frankrike ånnu återstår af hvad som -left och blomstrat genom dess första revolutions förstörande kraft,kan man hoppas, att nya revolutioner, under det de förstöra det oråttvisa, det onyttiga och skadliga, skola utbilda båttre grundsatser och grundlågga sådant, som kan -lefva och blomstra-, hågnande och skyddande folkens lycka. Då vi hoppas detta af revolutionerna, mena vi naturligtvis lika litet de, som utföras af lejda, rusiga knekthopar, som de, hvilka utkåmpas i gatustrider af medvetslåsa, uppretade folkhopar. Vi mena de sörändringar i statsformer och styrelse-personal, som grundade på en stark, sansad och lugn, allmän känsla af den usurperade maktens oråttvisa och brottslighet, genomföras utan hämndagirighet af den stora och upplysta och ådla folkkraften. Sådana revolutioner äro ej förstörande, de åro tvårtom ofta vilkoren för samhållsförbättringarne, då dessa icke kunna tillvinnas folken på laglighetens, ofta af tyranniska makter och egoistiska intressen, stångda våg. Der man ej vill reformer, och ifrån folhets behof och önskningar utgående reformer, der får man slutligen finna sig i revolutionerna. Detta har verldshistorien stådse visat, och vår egen tid år blott en fortsättning, och en fortsättning med större krafter och större fordringar, af den gamla tid, som historien för oss skildrar. k 3