Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1852, sida 2

honom stor aktning, han icke trodde vara känd af någon annan än denne. Fram emot midnatten drog sig Henry Postans med en mörk och besynnerlig min, hastigt tillbaka till sin hytt. På däck försiggick då en annan scen. — Tre veckor härefter, sade främlingen, som jämnte Eleonor stod lutad öfver relingen, är vär angenäma resa slut. Det var en herrlig natt, ehuru den var mörk, undantagande nere på vattenytan, der myriader fosforiska ljus dansade rundt omkring briggen, som trögt plöjde vågorna. Hela dagen hade det varit nåstan lugnt, solen hade kastat sina strålar på böljans ofantliga spegel, så att ögat tröttades deraf, och spridda dunstmoln dragit fram Öfver himlen. Vinden bortdog nu alldeles och en förändring i väderleken tycktes vara nåra för handen; allt var tyst, lugnt och i hvila. De tvenne nya vånnerna rönte inflytandet af timmen och naturen, och deras hjertan klappade håftigt af samma rörelse. Eleonor svarade icke på den andres ord, men han var långt ifrån missnöjd öfver det uteblifna svaret. — Skall ni hos er förvara . minnet af vårt sammantråffande, lady? sade han efter en paus, hvarunder han förgäfves bemödatdaj