Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1852, sida 2

Vinden var god, seglen svällde för brisen, masterna bugtade för den styfva pressningen, och allt tycktes lofva en angenäm sjöresa. Eleonor satte sig och kastade sina blickar ut på hafvet, men hennes tankar voro icke der. Hon hade knappt sofvit på hela natten för tankarna på honom, som nu med korsade armar, rynkad panna och ögonen fästade på dåcket, gick henne så nåra. Hon erfor en sållsam orolig långtan att få veta hvem han kunde vara. — Tycker ni icke att detta år en godseglare, miss? sade han helt osörmodadt, då han var tått vid hennes sida, samt med en bildad gentlemans hela låtthet, elegans och behag. — Mycket god! svarade Eleonor, i det hon spratt till af verklig öfverraskning. Detta år min fjerde långresa. — Ni har således rest mycket? Förmodligen kånner ni Vestindien mycket vål? — Jag kånner ingenting mer, ån det som man kan se rundt omkring min faders plantage på Jamaica. Fråmlingen, synbarligen uppmuntrad af hennes svar, satte sig vid hennes sida och började tala om de särskilda åarna i mexikanska viken, om buccaniererne (sjöröfrarne) och spaniorerne, om Spanska Amerika samt