Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1852, sida 2

upp och med itåndt ljus begifvit sig in i Svenssons rum, i uppgifven afsigt att håmta en duk, den hon skulle knyta omkring hufvudet, emedan det drog från golfvet der hon låg. Hon hade icke långre uppehållit sig i rummet ån som varit nådigt, för Jatt ur en chiflonier taga duken, och hade dervid icke stållt ljuset ifrån sig. Vid. utgången från rummet hade hon låst igen dörren dertill och förvarat nyckeln under sin bådd, hvarefter hon åter laggt sig och icke vaknat förrån allarm gjordes att elden var lös. Sedan såvål Svensson som Zetterström fått tillsågelse att i ett yttre rum afbida undersökningen, anstålldes edligt förhör med öfrige af husets hyresgäster och de grannar, hvilka först kommit tillstådes vid eldsvådan. Förre nattvåktaren Pettersson upplyste att han, som bor i nåsta rum intill Svensson, ifrågavarande natt kl. omkring half till 3 våcktes af rop utifrån gatan, att elden var lös näst intill honom, i samma hus. Han skyndade då genast ut i förstugan, och såg dervid att det lyste genom dörren till Svenssons rum, hvarföre han kunde sluta till att elden der utbrutit, men då dörren var låst och nyckeln icke genast stod att finna, blet denna af tillstådeskomna personer sönderslagen. Pettersson förnam efter sålunda beredd Öppning att elden angripit en i en vrå emellan kakelugnen oeh en sång stående skånk, hvilken :till större delen redan blifvit kolad; äfvenhade elden angripit öfverdraget på en soffa och stråckt sig våggen uppför åt taket. — Vidare hade Pettersson sig ingenting i afseende på elden och dess slåckning bekant, enår ban måst sysselsåtta sig med bergning af sitt husgeråd. Rörande pigan Zetterströms uppgifter om hennes besök i rummet, för att hemta en duk, upplyste Pettersson, att hon dervid uppehållit sig omkring 10 minuter, och att Pettersson vid hennes återkomst icke, hvad han nu kunde påminna sig, sett henne medhafva någon duk; dock hade Pettersson icke så noga gifvit akt på hennes förehafvande, enår någon misstanka om annan afsigt med besöket, ån den hon uppgifvit, varit så aflågsnad ifrån honom, att sådant icke ens skulle kunnat falla honom in. — Slutligen upplyste Pettersson, att Svensson tvenne serskilta gånger, sist för omkring 8 dagar sedan, uppmanat Pettersson att låta assurera sin lösegendom, ifall det snart skulle brinna — och skulle Svensson dessutom samma Onsdag han gick öfver till Hisingön yttrat: ÅJag går nu åt landet; blir det eld hår under det jag år borta, så kanske jag får skuld derföre. Med anledning af dessa yttranden inkallades Svensson, och tillspordes om han fållt sådane tal, derpå han nekande svarade, under uppgift, att han omöjligen kunde påminna sig någonsin ha talt med Pettersson i detta åmne. — Af förekommen anledning tillfrågades Svensson, om han gifvit en person, till hvilken han stod i en större skuld, förhoppning om snar liqvid, på den grund, att han, Svensson, hade brandförsäkrat sitt lösörebo. På denna fråga svarade han obeståmdt och undvikande. Öfrige afhörde vittnen hade inga väsentliga upplysningar rörande eldens uppkomst att meddela. Det vigtigaste deraf var, att en liten hos Pettersson boende flicka, som följt pigan Zetterström in i rummet, då hon håmtada duken, dervid skulle till Zetterström ha yttrat sin förvåning Öfver, att 2:ne vedträd lågo i kakelugnen och brånde, samt då hon gjort Zetterström uppmärksam härpå, med uppmaning att släcka den, denna då skulle ha svarat: å lappri det år ej farligt, låt den mans brinna. Undersökningen uppsköts till nåsta Fredag den 26 dennes. Genom utslag, askunnadt på rådhusrättens brottmåls afdelning den 3 dennes, dömdes förre kronoarbetskarlen Olof Petter Forsslund till ansvar för första resan stöld; och var, efter undergången bestrafsning härför i tisdags inställd hos poliskammaren, för att vidare, såsom försvarslös behandlas. Poliskammaren ställde honom på fri fot med förelåggande att bereda sig laga försvar till den 13 nåsta December, vid åfventyr att i annat fall afsåndas till kronoarbetskorpsen. En i grosshandlanden Willerdings hus vid nya torget boende lönnkrögare, hvars hustru för omkring 2 månader sedan erhållit magistratens tillstånd att bär i staden hålla så kalladt nykterhetsvärdshus, blef i Tisdags af poliskammaren för 3:dje gången på den korta tiden af en månad fälld till ansvar för oloflig försäljning af bänvin såväl supvis, somgtillblandadt i så kallade fgökart. Då ett af vilkoren för bibebållandet af rättigheten att få idka så beskaffad värdshusrörelse uttryckligen förbjrude innehafvaren att befatta sig med försäljning af all sorts spirituosa, beslutade poliskammaren att hos magistraten hemställa om icke lönnkrögarens hustru må anses hafva förverkat sin ifrågavarande rättighet, och således förklaras densamma förlustig. fn