Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1852, sida 2

Se här hvad jag sedermera erfor om den man, med hvilken jag så oförmodadt knutit bekantskap och vänskap. Grefve Hanzig fick med en lång fängenskap plikta för sin öfverilning. Då han slutligen på sin hustrus och svärfaders varma förböner fick nåd, mötte honom ett stort arf. Efter ett år syntes han ännu engång på teatern då samma opera gafs, i sållskap med sin grefvinna och utgjorde föremålet för allas blickar. Före sista aktens början gick han ut ur sin loge, steg in i orkestern, fattade en andra violin och spelte sin ståmma till spektaklets slut. Man kunde ej mårka någon skillnad emellan den nu rika grefven och den förre sckund-violisten. Samma hållning, samma indifferenta våsen, men intet trots. — Det var en ärorikare seger ån segern öfver Stolberg, ty det var en seger öfver fördomen. Med möda återhöll publiken sina bifallsyttringar. Grefve Hanzig lemnade kort derpå med sin familj landet, men hans violin följde honom, och mången gång hörde man honom sedermera tala om den tid, då han var sekund-violist vid operan i Weimar.AggiiiiiiA —