Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1852, sida 1

med glasögonen afsked med en liten pension, och jag intrådde åter såsom andra violin i operaorkestern. Ack, brist ieke mitt hjertal Ulrika år en engel, men jag år vida mindre fullkomlig. Hon må hafva varit en förnäm dam eller en grisett, så skulle jag hafva ålskat henne lika högt. Och jag, min herre, jag behåfver en stygg Stradivarius för att blifva fullkomligt älskad ... Ja, min herre, visserligen år hon alltid min 3 maka inför Gud och sitt samvete; men i verkligheten år jag hennes ålskling, lif och allt endast om operaqvållarna ifrån klockan åtta till elfva. Iag har på det noggrannaste återgifvit grefve de Hanzigs beråttelse, jag nekar icke, att den innehåller osannolikheter, dock med vilkor att man icke tviflar på min noggrannhet och sanningskärlek. Då jag säg den unga, äålskvärda mannen försänkt i bitter melankoli, så försökte jag rycka honom derutur, i det jag ledde samtalet på hans antagonist. — Nå, ån herr de Stolberg då, sade jag till honom. — Jag har icke nåmnt honom får er, emedan han endast gått som en skugga öfver min lefnadshimmel. Jag tror att han, för familjeinteressen skulle gifta sig med Ulrika, men att vårt oförutsedda giftermål stårt hans framtidsplaner.