domstol i Boston och återvände kort derefter till sin födelsebygd, såsom praktiserande jurist. 1807 lemnade han sin befattning hår och flyttade till Portsmouth, hvilket varit hans första afsigt. Hår fortfor han i utöfningen af sitt kall i nio år. Det gaf honom: dock aldrig stor vinst, utan blott ett tarfligt uppehålle. Under den rörelse i sinnena, som föregick krigsförklaringen mot England : 1812 deltog Webster med sina politiska vänner i sammankomster, der hans tal och anföranden förrädde sådan sovanlig skicklighet att många af statens utmårktaste mån önskade se honom i kongressen. Vid det val, som följde straxt efter krigsförklaringen 1812 framstålldes han såsom kandidat för kongressen och blef enhålligt vald i November 1812. Han intog sitt såte i kammaren i Mej 1813. Ryktet om hans duglighet hade föregått honom, och vid representantkammarens organisation insattes han, jemte Henry Clay i kommittåen för utrikes angelågenheterna, hvilken var den ledande kommitten under kriget. Den 10 Juni 1813 håll Webster sitt första tal i kongressen, rörande den Franska kejsarens kontinental-dekreter. Talet ledde ej till någon afgörande åtgård, men öfverraskade huset genom den massa af historiska kunskaper och den framställningsförmäga det ådagalade. Från denna stund begynte Websters utmårkta bana, såsom offentlig man. Han satt 8 år i representanternas hus och 19 år isenaten, under hvilken tid han genom sin våltalighet och sina djupa kunskaper utöfvade ett ofantligt inflytande på sitt lands inre och yttre politik. — Han år den andre utrikes-ministern (secretarys of Stater) i Unionens historia, söm dött i sitt åmdete, och är med rätta betraktad af sina landsmån såsom en bland den stora republikens yppersta statsmån. Hvad som sednast gjort hans namn kåndt, åfven för den stora mångden af menniskor i de aflågsnaste lånder, år hans upptrådande såsom en af de varmaste beskyddare utaf Kossuth och förordare af den noninterventionspolitik, hvilken denne sökte göra gållande i England och Amerika. Den amerikanske statsmannens omdöme vid detta tillfälle om det sått, hvarpå flertalet af Europas regenter uppfylla sina förbindelser mot folken, var skarpt, men tyvår blott alltför — rättvist.