Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1852, sida 2

lan eller aldrig ätersinner två gånger under lifvets lopp: Vår kårlek hade våckt något uppseende i Weimar. Men emedan storhertigen, med sin kånda godsinthet, gillat sin kammarherres handlingssått, vågade ingen högt tadla hvad regenten ansett för rätt. Man vande sig snart att se oss i det offentliga lifvet, lyckliga af vår egen kårlek och af dagdrifvarnes förvåning; med ett ord, historien blef gammal, och jag tror att man glömde den. Men vi hade ingenting glömt. . . Min maka ville vallfårda till operan, vår kårleks första vagga. Vi sutto i samma loge, der ni i går afton såg Ulrika. Hon föll i djupa tankar. Med en nåstan from kånsla betraktade hon den lilla svarta notstållaren, der hon får första gången sett sin Albert, och en tår glånste i hennes dga. Vi bevistade operan hvarje afton. I början kände jag mig besvårad af mina fordna orkester-kamraters uppmårksamhet; men slutligen gaf jag icke vidare akt derpå. Ulrika hade oupphårligt sina blickar fåstade på min fordna plats och tycktes der betyga sin ömhet för en tillbedd bild . .. min. Vid dessa ord krusade ett leende grefvens låppar. (Forts.) — ÖE