Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1852, sida 2

O! hvilka ljufva tårar! hvarför kan man icke alltid gråta sådana? Kärlekens, olyckans och ungdomens tårar! Olycklig den som icke omsorgsfullt vårdar er, såsom hjertats dyrbaraste skatter! — Ulrika blef min maka, fortfor grefven i djupare ton. Jag har njutit allt hvad man kan Önska af den innerligaste kårlek. Hvad skall jag vål tillågga, min herre? Jag hade hoppats allt; Ulrika har gifvit mig ånnu mer . och ändå. Grefve de Hanzig gjorde en lång paus, men fortfor sedermera i det han blef allt mer och mer dyster: — Våra dagar voro långa lyckliga fester. Vi visste ingenting annat om hvarandra, ån att vi ålskade hvarandra. Jag beråttade henne om min sorgliga barndom; hon målade för mig sin lyckliga ungdom. På mina beråttelser om mina obemärkta och mödosamma arbeten, svarade hon med uppråknandet af detaljerna i hennes konspiration emot fadren, samt de små knep hon begagnat för att erhålla hans samtycke till denna nåstan otånkbara förening. Hon förmådde ju grefven af Schaffenburg att sjelf nåstan anhålla om min hand får hennel Och jag rodnade som en jungfru, på mina låppar hvilade detta åkta, verkliga leende, som man sål