Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1852, sida 2

Långt ifrån Skandinavien. Till Charleston. (Forts. fr. N:o 264.) Men numera gick resan smått; vi hade blott liten vind och stundom stiltje. Ett par dagar gingo om på detta sått, men vi avancerade dock alltid, och det var åndå en tröst. Vi hade nu varit sex dagar borta sedan vår afresa från Philadelphia; vi kunde se en skymt af Virginiens södra kust långt borta till höger, och solen baddade om rått godt. Jag tyckte mig kunna mårka, att vi nalkades ett sydligare klimat; det friskade upp en smula, och vi sågo flere delphiner stupa kullerbyttor omkring fartyget, likasom också då och då en stor hajfisk visade sina fenor i vattenbrynet och fortfor att följa vårt fartyg. Tusentals silfverblå insekter uppfyllde vattnet, och då det lutade mot aftonen och solen gick ned, lyste de med ett phosphorartadt sken i en vid omkrets; men vinden sackade af, och det blef fullkomlig vindstilla den natten. Om morgonen förändrade vådret sig, några grå, blytunga skyar stego upp från vindsvrån, och kaptenen hade rått, då han sade att det bryggade tillsamman till en storm. Och det blef också ett ovåder, ett -herrans väder-, som sjömånnen såga; vi kunde blott föra en liten segelklut; mot middagen gaf stormen med sig något, men emellertid blåste det skarpt och vi sköto en fart att vi nu på 24 timmar kommo lika långt som vi förut kommit på sex dagar; vi klarade sydpunkten af Nord-Carolina, Cap Hatteras, och efter kaptenens bedömande skulle vi vara omkring 300 engelska mil från Charleston. Jag erfor likvål snart, att hvarken vår kapten eller hans ärade styrman voro sårdeles bekanta på denna kust, ehuru begge, efter eget påstående, gjort många resor långs densamma. Nåsta dags afton såg jag ett sken förut och frågade kaptenen, hvad det var; och han svarade, att det var laternan från ett skepp. Jag antog det emellertid för en fyr, och då jag yttrade denna förmodan, såg jag, att han fortfor att stirra i den rigtning, hvarifrån ljuset kom. Kort derefter gick han ned i kajutan, genomgick de observationer, han tagit om dagen (vi hade en prågtig bris), låt styrmannen loda, och förklarade, då han åter kom upp på dåcket, att det var fyren på Cap Lookuut, 190 eng. mil från Charleston. 36 timmar gingo ännu; en orkan, dep starkaste jag någonsin upplefvat, rasade, men vår skonert håll sig, ehuru det knakade och brakade i skrofvet, som om det ville brista i tusen stycken, och då stormen ändteligen saktade sig, lägo vi, får motvind, utanför en af de farligaste kuster, som gifvas i Amerika — Carolina-kusten. Man kunde icke ögna land, men 16 mil från detsamma finnas många farliga skär med endast 2 å 3 famnars vatten på flere stållen. Vi befunno oss just i ytterkanten af ett af de vårsta, -the frying pan (stekpannan) kalladt; det har en vid utstråckning, och vi lodade hela tiden, medan vi befunno oss i närheten deraf. Stötte vi på hår, så vore vi förlorade; det år klippzrund, och -mången bra kamrat har hår lagt hop sina ben, berättade kaptenen för att rösta oss, medan styrmannen lodade och blott